Om hans första audition fick mig att gråta så är det inget emot vad nummer två fick. Hampton ”Exorcist” Williams med flickvän och dotter – helt underbart.
Månad: maj 2013
Ofrivilligt barnlösas dag
Idag är det ”min” dag, min och alla ofrivilligt barnlösas dag. Alla kvinnor och män där ute som skulle göra allt för att att istället få firas på Mors eller Fars dag. Alla de som längtar, kämpar och hoppas, men som om och om igen möter sorgen i varje misslyckat försök. All denna längtan som bara mynnar ut i sorg. Alla dessa försök som mynnar ut i blod och tårar. Det är också en dag för alla de som en gång har varit ofrivilligt barnlös men som har lyckats nå målet, det vill säga ett levande barn i sina armar. Många tidigare ofrivilligt barnlösa identifierar sig fortfarande som just det, ofrivilligt barnlös trots att de ”nått målet”.
Som ni kan förstå är det egentligen ingen dag man firar utan en dag som finns för att uppmärksamma andra om ofrivillig barnlöshet, en sjukdom som många lider av i tysthet. Idag uppmärksammar vi denna sjukdom, i år för tredje året. Första året skrev jag om min/vår historia, en historia utan lyckligt slut, och förra året skrev jag några rader om varför jag anser denna dag behövs.
…och fortfarande tänker jag på min barnlöshet varje dag, detta trots att jag ”mår bra” i min barnlöshet. Den gör sig ständigt påmind på ett eller annat sätt. Kanske hade det varit lättare att låta bli att tänka på det om det inte var så att min förrädiska kropp så ofta för sig påmind om att den inte fungerar…
Hopplöst just nu
När allt bara känns tråkigt och man undrar när det ska bli ens tur, en sådan dag har det varit idag. Jag vill må bra, det gör jag inte nu. Jag vill vara nöjd med mig själv, det är jag inte nu. Jag vill vara glad, det är jag inte nu. Vissa dagar är bara så här, allt känns bara tråkigt och allt känns hopplöst. När det ska bli min tur? Med vad, kanske du undrar – det undrar jag med. Kanske är jag bara trött just nu, kanske går det över snart – denna känsla av hopplöshet.
När man kommer till en insikt
Igår var jag som planerat och tände ett ljus för pappa vid minneslunden här i Yttre Bortre. Det var fint där nu, många hade varit där med blommor och kyrkogården var vårfixad. Minneslunden har blivit ett välbesökt plats för mig, har ofta haft åtminstone ett värmeljus med mig när jag varit ute och gått. Ofta har jag suttit där några minuter och bara tänkt, inte alltid på pappa utan ofta på andra saker i livet. Många gånger har jag gråtit lite grann, tyckt att livet var orättvist, känt mig ensam. Kanske funnit lite ro.
Igår var det inte så, igår infann sig bara en känsla om att vara klar. Jag är klar med att gå till minneslunden. Kanske kom detta för att det var ljust igår när jag var dit och våren spirade runt omkring mig, det var en annan känsla där nu mot när snön låg djup och träden stod kala. Nu är det vår, och när våren kom skulle pappa få sin vila vid minneslunden vid Tillinge kyrka, det gick ju inte tidigare när marken var hård. Vet inte om han fått komma dit än, men misstänker det. Han finns där nu, och jag kände inte samma ro som jag brukar vid minneslunden här nu – kanske har det ett samband. Eller så har jag bara kommit ett steg längre i sorgeprocessen. Hur det än är så kommer jag inte gå till minneslunden lika ofta, jag känner att jag är klar med det.
Hur kan det ha gått ett halvår?!
Fotografiet ovan är tagen för ganska exakt ett halvår sedan. Jag är för första gången ensam (med katterna) i min nya lägenhet, jag sitter på min ihoprullade bäddmadrass och tittar ut över hela mitt bohag och undrar vad jag ska börja någonstans. Bara några minuter tidigare har jag sagt hej då till min syster, svåger och till min pappa. Sista gången jag sa hej då till pappa och fick ett hej då tillbaka.
Och jag förstår inte, jag förstår verkligen inte – hur kan det redan ha gått ett halvår sen den dagen? Sista dagen jag såg honom gå, prata, röra på sig…inte bara liggandes döende i en sjukhussäng. Han var inte pigg den där dagen för ett halvår sedan, orkade knappt gå upp för trapporna upp till min lägenhet, blev väldigt andfådd. Men så var han emellanåt. Han var inte frisk, men att han mindre än en månad senare ska få en massiv hjärnblödning som till leder till hans död var det ingen som kunde ana.
Jag är glad att pappa hann se var hans strulputta till yngsta dotter tog vägen denna gång, han som slutat bli förvånad över mina flyttar. Jag är ledsen att han aldrig hann se hur lägenheten ser ut nu. Det gör ont när jag tänker på att han aldrig kommer se var jag flyttar nästa gång…för fler flyttar kommer det ju bli. Jag blir så arg när jag tänker på att han ska gå och dö vid 69-årsålder, varför han av alla ska dö så ung när alla andra i vår släkt blivit så gamla. Jag tittade i pappas minnesalbum igår, det jag fått från begravningsbyrån, och läste vad som stått på korten till blommorna….jag gråter extra mycket när jag kommer till det från hans fastrar – fastrar i plural! Så varför skulle han dö innan han ens fyllt 70 år!! Jag förstår inte, jag kommer aldrig att förstå.
Igår hade jag en ”dålig” dag, grät en hel del, ställde mig frågan om och om igen . Hur kan det ha gått ett halvår?? Hur kan det redan ha gått ett halvår?!