Ofrivilligt barnlösas dag var det igår. Nu, Mors dag – som man skulle kunna glömma. Överallt så påminns man, tv, affärer, tidningar och till och med i sin egen mailbox. ”Glöm inte bort mamma! Köp ditten. Köp datten!” Blir så trött, blir ledsen och framför allt arg för den orättvisa som vi så många drabbas av.
Ofrivilligt barnlösas dag var igår och jag funderade länge på att skriva ett tidsinställt inlägg men det blev aldrig av. Förra året skrev jag detta, min historia. I år kom Wilda Mathilda, initiativtagare till dagen, med idéen att skriva om varför hon tycker dagen behövs. Jag tänkte dela några få tankar om det jag också.
Varför då en egen dag? Inte för att fira, för det är verkligen inget jag vill fira. Men om jag kan få bara en enda att tänka att det faktiskt inte bara är att ”skaffa barn”, då har jag lyckats. För det är ju så, många tror inte att det ska bli något problem. Barn är något man bara skaffar när det passar in i livet. Det kanske tar en månad, kanske två och tre – men sen, sen är man gravid. Och gud nåde vad synd det är om en om man måste vänta HELA SEX MÅNADER! Jo, det kan vara jobbigt att vänta ett halvår. Men tänk då på de som får kämpa flera år, med flera misslyckad försök, de som kanske aldrig lyckas.
Jag tänker dagligen på min ofrivilliga barnlöshet, det är inget jag valt. Men ständigt blir jag påmind. Jag vill inte bli behandlad annorlunda för att jag inte kan få barn, jag vill inte bli lämnad utanför att jag inte har barn. Jag ber ingen annan att tänka på det dagligen, men en dag om året skänk oss ofrivilligt barnlösa en tanke. Och kanske behöver du inte fråga någon ny bekantskap nästa gång om de har barn, för det kan vara en känslig fråga. En jobbig fråga. Jag, jag har vant mig. Svarar nu för tiden med ett enkelt nej, eller det blev inte så. Det märks inte på utsidan att det gör ont, det har jag lärt mig dölja.
