Avundsjukan som vi barnlösa så ofta känner behandlas i en artikel jag råkade på när jag tog min vanliga skvallertidningsrunda efter jobbet. Vi ska inte skämmas över våra känslor, de är helt naturliga. Men visst skäms man, eller det gör/gjorde i alla fall jag, när någon berättade att de väntade barn. Hur ofta har jag inte tänkt ”varför kan inte jag, när alla andra kan”. Och det har gjort ont när deras magar har växt, det har gjort ont när de har pratat om sina krämpor, det har gjort ont när man hälsat på dem när deras underverk kommit. Och jag har skämts, jag har känt mig hemsk, jag har inte visat hur jag mått. För det var ju inte deras fel att jag inte kunnat bli med barn, inte deras fel att återigen ha misslyckats med något försök till att bli gravid, inte deras fel att jag aldrig kommer bli mamma…
Men hur ont det än har gjort så har jag velat veta, jag har inte velat bli ”skonad” från nyheten för att jag inte skulle bli ledsen, jag har inte velat bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Låt mig få veta och sen själv få bestämma hur delaktig jag vill vara.