Etikett: drömmar

Drömde om pappa

Tidigare i veckan drömde jag för första gången om pappa, eller i alla fall första drömmen som jag kommer ihåg. Jag hade cyklat hem till min styvmor, alltså hem till huset där jag själv bodde från jag var tolv tills jag flyttade hemifrån. Detta är något som jag inte skulle göra i verkligheten eftersom det är en bit dit. Hur som helst, jag hade cyklat dit och precis när jag kommer fram så kommer styvmor ut från garaget med en massa personer. Hon har visning av huset som hon hade bestämt sig för att sälja, hon höll i visningen och inte någon mäklare. Husspekulanterna går omkring på tomten och styvmor står kvar framför huset, hon ser trött och sliten ut. Då, bara för några sekunder, så ser jag pappa stå bredvid henne. Han ser glad ut och jag uppfattar det som om han är glad över att hon tagit beslutet att sälja huset. Sen är han borta och jag vaknar.

I verkligheten så vill styvmor bo kvar och har inga planer på någon försäljning, men ändå lämnar mig drömmen med tankar om att det är ok med pappa om hon ändrar sig och säljer huset ändå.

Några få sekunder såg jag pappa i drömmen, han såg så frisk och glad ut, så som jag vill minnas honom. Det var många år sedan han såg ut så, han var så sliten mot slutet. Sista gången jag såg honom, det vill säga om man bortser från kvällen han dog, var när jag flyttade in i denna lägenhet. Då orkade han knappt gå upp till tredje våningen.

Nästa söndag är det ett år sedan jag flyttade in här, ett år sedan jag pratade med honom. Hur har det här året kunnat gå så snabbt?

Det här med drömmar

Kan vara så att detta inlägg kan uppröra en del läsare som inte är så intresserade att läsa om det blodiga elände som vi kvinnor måste gå igenom, vissa mer än andra. Men här skriver jag vad jag vill, och om du fortsätter – you’ve been warned. 😉

Ibland undrar man ju hur hjärnan kommer på saker och ting. Eller just den här drömmen vet jag ju. Egentligen. Men ändå. I drömmen var jag och handlade i någon inredningsbutik, tror jag, den var som helst lite underlig. Jag tittar ner och märker jag att jag har något klägg på foten, slem av någon sort. Riktigt trevlig dröm med andra ord. Jag märker att slemmet kommer från mig så jag uppsöker en toalett där jag typ föder fram en stor halvhård sak, som en boll men ändå inte. I nästa sekund befinner jag mig på sjukhus och de säger att det är min livmoder som ramlat ut. Inte så ovanligt enligt den gynekolog jag träffade.

Att jag drömmer om att livmodern ramlar ut på mig är i sig en konstig dröm, men med tanke på att jag länge funderat på att ta bort den så blir det inte så konstigt längre. Vissa stunder har jag velat karva ut den med sked eftersom de läkare jag träffat inte velat lyssna på mina önskemål om hysterektomi. Varför? För att jag är ju fortfarande i fertil ålder! Sen att jag inte har någon ägglossning och det var tal om att äggdonation när jag och exmaken var i IVF-svängen, det lyssnar de inte på.

Anledningen till att jag vill göra en hysterektomi är för att jag har problem med blödningar, jag blöder nästan hela tiden. Och det som görs åt det är inte det jag vill, och det hjälper förresten inte heller. Visst, jag blöder inte i samma mängd som förr, men att blöda tre veckor i sträck för att sedan vara blödningsfri i cirka en vecka innan eländet börjar igen är inte acceptabelt. Mitt jobbigaste år var 2011 då jag blödde 245 dagar (varav 126 dagar i rad), 2012 var bättre och jag blödde bara i 144 dagar. Detta kan jämföras med en kvinna som har en menscykel på 28 dagar och som blöder sex dagar per gång. Den kvinnan hinner med 13 cykler och blöder sammanlagt 78 dagar, nästan hälften av det jag blödde 2012. Inte konstigt att jag blir trött på eländet. Hur 2013 blir vet jag inte än men det har inte börjat bra, 20 dagar av 28 med blod. 🙁

Nr 6 av #blogg100

Febriga drömmar

Hade ingen trevlig natt, varm och kall om vart annat. Snurrat och snurrat. Och det hade ju räckt bara med det, men inte då. Jag har dessutom haft otrevliga drömmar i natt, de slutade alla med att någon skällde ut mig. Varför kommer jag inte ihåg, bara att de skällde ut mig. Hur kul är det?

På tal om drömmar så drömde jag om exmaken för nån vecka sedan. Drömde att han berättade att han gift om sig och att han hade en nyhet att berätta för mig som han visste kunde bli jobbig för mig att höra. Han berättade att den nya frun var gravid i vecka 16 och visst tyckte jag i drömmen att det var jobbigt att höra. Tror nog att jag skulle tycka det i verkliga livet också, dock tror jag aldrig att jag skulle höra honom berätta det för mig med tanke på att vi inte haft någon kontakt alls de senaste två åren.

Nu sängen, trött, fortfarande sjuk. Blir hemma från jobbet hela veckan, kommer bli knäpp.

Inte min vecka

Usch. Mår inte bra. Inte just nu och har inte gjort hela denna vecka. Kan egentligen inte sätt fingret på vad det är som jag dåligt, eller känner mig deppig kanske jag ska skriva. Många små saker som bildar ett stort oöverstigligt hinder. Och hur löser jag detta? Jo, som jag alltid har gjort. Jag äter. Äter. Och äter lite till. Chips, glass, choklad, smågodis, vitlöksbröd… The list goes on and on. Och sämre och sämre mår jag. Fast utåt håller jag upp min fasad och ingen ser. Som vanligt. Det enda som har ”märkts” är att jag i onsdags var lite irriterad och stingslig, men annars har jag nog i stort varit mig själv.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Drömmar

Haft underliga drömmar de senaste två nätterna, allt från att kapa av mig benet i undervisningssyfte till massjälvmord på grund av att jorden skulle gå under. Har jag vaknat utvilad, svar nej.

På väg till jobbet nu, hoppas på att få det lugnare än igår kväll. Orto är det som gäller, kul.

%d bloggare gillar detta: