Kategori: om löpningen

Yes, då kör vi!

…eller jag, jag kör! Tio träningsveckor kvar, eller nio och några dagar om man ska vara korrekt. Igår var första gången jag sprang på över en månad och jag hade väntat mig att det skulle vara hur hemskt som helst. Lättnaden när det inte var så tungt som jag hade föreställt mig var enorm. Visst, det gick inte så snabbt, men ändå i den hastighet som jag haft de senaste åren och som jag i år försökt att förbättra. Det kändes långsamt och egentligen är ju det positivt, då har kroppen/hjärnan ”vant” sig vid att det ska gå lite snabbare.

Jag föredrar att springa på kvällen, gärna när det är mörkt ute, men nu när solen går ner senare så vill jag försöka komma ut tidigare. Igår var jag ute och sprang före lunch, vet inte ens när det hände senast. Ganska skönt att springa i solen men jag hade klätt på mig lite för mycket så det var lite för varmt. Kände mig dessutom som Fröken Fluff igår…svullen och fet, försökte bortse från det men det är inte alltid så lätt.

Ja ja, bara att köra på – i morgon är det dags för ännu en löptur.

›› 25/100 #blogg100

Hurra!

Jag vet, jag ligger efter i min veckorapportering (något som för övrigt säkert bara roar mig) men det kommer så småningom. Idag vill jag bara berätta att det är 100 dagar (och 12 timmar och 20 min) kvar till Stockholm marathon – det närmar sig.

Eller bara och bara, det finns andra saker jag vill berätta. Två saker som får mig att utbrista ”Hurra! F*n vad bra jag är!” (Och åter igen, jag långsammare än långsammast, så för andra är det inget stort alls, men för mig är det stort!).

Ok, den första saken: För första gången idag så sprang jag 5 km på under 35 minuter! Någonsin! Jag började springa 2010 och det var även det år som jag varit snabbast, då sprang jag 5 km på 35:21. Idag sprang jag på 34:58 och då gick ändå den första kilometern på 7:50 eftersom jag enligt mitt program skulle ta första kilometern som uppvärmning.

Och den andra saken: Igår när jag ställde mig på vågen så såg jag en 7:a som första siffra, något jag inte har gjort sedan våren 2011. Äntligen! Som jag har längtat att se den där 7:an de senaste veckorna. Vikten har pendlat mellan 80-81 kg och jag har väl inte helt riktigt skött mig som jag borde. Men så igår var den där, den där 7:an! Nu är det 10 kämpiga kilon kvar tills jag ser en 6:a som första siffra, och jag ska se den – så är det bara!

Nästa års utmaning!

Årets utmaning, Tjejklassikern, är inte avklarad än och jag har redan anmält mig till nästa års utmaning – Stockholm Marathon. Galet, helt galet. Tanken om marathon väcktes för ett par månader sedan men planen var egentligen att springa i New York men eftersom jag står på väntelista för att få en plats där så anmälde jag mig idag till Stockholm Marathon. Måste erkänna att en anledning till det var att min syster började prata om det idag, hon precis som jag hade blivit sugen på det när vi såg helgens sändningar från årets upplaga.

Planen ör att jag efter helgens lilla cykeltur på 100 km ska lägga om träningen mot löpning istället för cykel. Visst, jag kommer åka en del rullskidor också eftersom jag tänkt förbättra min tid på Tjejvasan en hel del.

Och att jag sen fortfarande väger alldeles för mycket (vilket jag jobbar på) och har medfödda knäfel (inte så mycket att göra åt)…men jag tror på utmaningar och jag vet att jag kommer klara av det.

›› 95/100 #blogg100

Uppförsbacke

20140419-001302.jpg

Jag kom ut och sprang idag, länge sedan jag gjorde det. Planen var egentligen att jag skulle cykla men eftersom det var så blött blev det istället min backiga runda på 8 km. Det gick tungt och trögt, men jag gjorde det i alla fall.

›› 49/100 #blogg100

Jag vill ut och springa!

Jag längtar efter att ge mig ut och springa! Fast det är en sanning med modifikation. Jag vill ut och springa en sådant där pass när det känns som man flyger fram och hela världen ler och du ler tillbaka. Men jag är inte där nu, jag vet att om jag skulle ge mig ut och springa så skulle jag bara känna mig tung och klumpig. Jag skulle ge upp och gå eftersom det blev för jobbigt, jag skulle komma in besviken på mig själv att jag tappat formen (om jag nu någonsin har haft den). Det skulle inte vara någon kul känsla. Så därför kommer jag inte ut.

Samtidigt så vet jag att om jag bara ger mig ut på de där hemska passen när allt känns fel så kommer det så småningom ett pass där allt känns rätt. Jag längtar efter de passen, jag längtar efter att känna att jag orkar milen igen. Jag vill springa de lopp jag brukar och förbättra mina tider. Så varför kommer jag då inte iväg?! Jag skyller på att jag är trött, att jag stått hela dagen på krånglig operation, att jag precis varit förkyld, att det är så mycket skönare att lägga upp mina trötta ben i soffan, att jag inte orkar sätta i linser….jag skyller på allt.

Om ändå någon bara kunde sparka ut mig.

›› 36/100 #blogg100