Författare: Maria

En dag då jag inte behövde göra något alls. Som förslag ger boken att jag ska läsa min dagbok jag fört under de första fem dagarna och utvärdera de framsteg jag redan gjort. Det har jag gjort och de som slår mig, precis som förra gången jag försökte detta, är att det enbart känns fånigt. Men eftersom jag lovat mig själv att ge hela programmet en chans denna gång så fortsätter jag. Det kanske blir bättre.

Att göra något som du anser ligger utanför din kapacitet är en utmaning som resulterar i att ditt självförtroende får en knuff och att dina grå celler får lite att fundera över.

En dag då jag kunde ta ledigt, jag citerar: ”Du kanske är den typen av människa som älskar att plocka isär din CD-spelare under ett veckoslut och sedan sätter ihop den utan några som helst problem. Det är ju fantastiskt i så fall, och då kan du ta ledigt resten av dagen.”

Tekniken är inget ”stort mysterium” för mig, visserligen tror jag inte att jag skulle kunna plocka ihop en CD-spelare igen men det har jag inte heller någon nytta av att att kunna. Men jag behöver inte lära mig hur mikrovågsugnen fungerar, hur jag lagrar telefonnummer i mobilen eller hur jag programmerar videon – för det kan jag redan. Det man skulle lära sig skulle dessutom vara något som man kan ha användning för i det dagliga livet och jag har inte kommit på något sådant. Visst, det finns säkert någon teknisk pryttel på akutrummet men inte som jag har användning för än eftersom jag inte är inskolad där.

Så, en ledig dag var det idag.

Inget höjer vår närvarokänsla lika mycket som en liten dos ren och skär skräck! Du kan få reda på så mycket om dig själv – hur du mår, hur du reagerar – bara på några få ögonblick.

Att utsätta sig för en extrem situation är ett mycket effektivt sätt att ta reda på vad som verkligen är viktigt för dig. Fundera vad som skulle vara den största utmaningen för dig. När du sedan känner dig redo, gör de förberedelser som behövs.

Vad vågar jag inte? Vad är jag rädd för att göra? Jag vet inte. Har funderat, höghöjdsbana kanske? Jag vet inte. Fick förslaget av en vän att jag skulle berätta något för någon, något jag går och funderar på och som mina tankar uppehåller sig vid. Men nej, jag tror inte det. Så jag får fundera vidare…

Vi kan lättare förstå våra tankar om vi låter dem komma till uttryck genom att skriva eller måla.

Idag ska du rita en bild och skriva en dikt om vad som rör sig i dina tankar, en framställning av det som pågår här och nu.

Jaha ja, nu börjar det bli lite krångligt tycker jag. Rita? Det har jag inte gjort på år och dar, vet inte ens om jag har några pennor. Fast det hade jag ju, så jag försökte rita något men det blev mest en massa kludd. Är det kludd som pågår i mitt inre? En av ”teckningarna” var ett stort frågetecken i många färger, för att symbolisera ovissheten jag känner. Och så var det diktandet då, och visst, det behövde inte vara några litterära mästerverk men jag känner ändå att jag behåller dem för mig själv i min ”vanliga” dagbok som fått komma fram igen.

Mitt liv går mycket upp och ner nu, ena dagen bra, den andra dålig. Ena dagen fylld med klarhet, den andra med ovisshet. Just nu vet jag inte var livet är på väg, vissa dagar tror jag mig veta men sen slår det mig att jag faktiskt inte vet. Jag har inte så många planer just nu, mitt liv går ut på jobba-äta-sova och det är visserligen inte så jag vill ha det men det är så det är. Visst, man kan säga att min fokus på mig själv detta år är en plan, en plan för att må bättre. Och tänker jag efter så planerar jag ju för att komma härifrån, det vill säga flytta till ett område där jag verkligen vill bo – det är ju en plan även det.

Slutsats? Att använda min kreativitet var inte lätt, hade lättare för det när jag var yngre men har tappat bort det någonstans på vägen.