Författare: Maria

Host, host

Sjuk igen. Envis förkylning med en eländigare hosta än den jag i vanliga fall dras med. Har haft feber också men den har gått över så jag tänkte jobba i helgen som det var planerat. Lika bra det.

Det var ett tag sedan jag skrev något och det har berott på att jag åter igen har fallit ner i ett hål. Lustigt att det alltid är så, när allt egentligen är bra och jag borde bra så kommer det där hålet och jag faller handlöst mot botten. Visst, denna gång har hormonerna en del med saken att göra men jag tror inte de kan ta hela skulden. Och som vanligt när mitt humör är i botten så äter jag, och äter, och äter. Känner mig numera rund som en boll och jag MÅSTE verkligen sluta använda mat på detta sätt. Jag vet ju att det inte hjälper.

Hur som helst, jag har bestämt mig för att börja kravla mig uppåt igen. Ta nya tag med både det ena och det andra. Bland annat bloggen. Jag har ordnat ett nytt bildbehandlingsprogram så när jag väl har bekantat mig med det så kommer det snart komma lite fotografier här snart igen.

Nu lite tv innan det är dags för sängen. Hostan tar verkligen på krafterna.

Hormonjäklarna

Har varit otroligt svängig i humöret de senaste tre dagarna, mer än vad jag har varit på länge. Gråter av minsta anledning och jag hatar det. Hur som helst, jag äter min älskade Primalut-Nor sen några dagar tillbaka, tror att det beror på dem.

Vill

Jag vill bli himlastormande förälskad! Längtar efter pirr i magen. Vill träffa honom som jag blir gammal med, han som jag vill dela allt med och han som vill dela allt med mig.

Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.

Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.

Dumma jag

Vet inte varför han åter igen figurerar så ofta i mitt huvud igen, men han gör det och jag blir ledsen. Tårar rinner av besvikelse och av ilska för att jag är så duktig att ”leva” i det förflutna. Att tänka på saker och ting som jag ändå inte kan göra något åt, saker som inte går att förändra. Min exman anklagade mig ofta för att leva i det förflutna, att inte kunna släppa de dåliga saker som jag genomlevt som barn och ungdom. Jag vet att han hade rätt, som han hade när det gällde det mesta.

Det är inte exmannen som bråkar runt i mitt huvud nu, utan han som jag föll för förra året. Jag förstår inte hur det fortfarande kan göra så ont, vi träffades ju så kort tid. Jag borde vara över honom.

Men det är jag inte.

Vad spelar det för roll

En ställer den oundvikliga frågan och en annan tycker vi ska gå på buggkurs ihop. Men vad spelar det för roll när det fortfarande gör ont när jag tänker på honom?