Månad: juli 2013

Den här dagen

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Vissa dagar önskar man att man inte hade gått upp över huvudtaget, idag var en sådan dag. En natt med dålig sömn – ja, jag har tyvärr dåliga nätter fortfarande. Natten avbröts mitt i en mardröm av en katt som tyckte det var läge att hoppa upp på mattes mage, vaknade därför i bottenlös skräck…var hopplöst att somna om efter det, för mycket tankar som snurrade.

Klockan ringde, jag ”skuttade” in i duschen. Så långt allt bra. Ända tills hyllan jag har i duschen, som sitter uppe med sugproppar, ramlade ner och landade på min tå. Jo men visst, toppenmorgon. Vid det här laget ville jag bara gråta.

Men till jobbet kom jag och där ville jag bara gråta mer, fällde också några tårar. Varför? På fredag ska jag och min syster, bror och styvmor till banken för arvsskifte vilket jag verkligen inte ser fram emot, alls. Hur som helst, förra veckan pratade jag med min chef om att vara ledig helst hela dagen och hon skulle försöka fixa det men att jag eventuellt skulle behöva jobba de sista timmarna av passet. Kollade schemapärmen idag och det var fixat, förutom att chefen inte hade skrivit in att jag skulle vara ledig….så nu anser det som är ansvarig för veckan att jag måste jobba de där timmarna ändå, trots att det är full styrka även utan mig. Kan inte förklara hur mycket det stressar mig eftersom jag inte vet hur jag kommer må efter mötet på banken, jag är redan stressad inför det och detta gjorde verkligen inte saken bättre.

Sorgen är fortfarande så nära och jag gråter flera gånger per vecka, kan fortfarande inte förstå att han inte finns längre. Man tänker på annat och helt plötsligt så har tankarna tagit någon väg som leder in en på tankar om honom och sen är det kört…

Så den här dagen, jag borde inte ha gått upp. Till dess försvar så kan jag säga att själva jobbdagen trots allt blev bra, efter lite omvägar teamades jag ihop med en av mina favoriter och vi fick bra kirurger i såret. Så helt värdelöst var den inte, som tur var.

Och just ja, kom på att det var läge att börja äta mina förhatliga Primolut-Nor idag, så lagom till på fredag kommer jag vara svängig i humöret så det skriker om det. Visst, jag kunde ha väntat men jag hade redan väntat två veckor för länge och jag ville hinna äta kuren och blöda klart innan det är dags för Midnattsloppet.

Inget.

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Finns så många saker egentligen skulle vilja få ur mig, så mycket jag skulle vilja skriva men orden kommer inte fram. Tankar snurrar i mitt huvud men när det ska formuleras till meningar så blir det tyst. Och jag vet varför, det har att göra med vilka som läser… Visst, jag skulle kunna skriva bakom lösen, men vill jag det?

Så istället skriver jag inget alls.

Jag lever

by  on  in om vardagen • 6 Comments

Jodå, jag gör faktiskt det – även om det kanske inte har märkts här. Jag hamnade i en svacka och än har jag inte lyckats ta mig ur den, även om det är bättre. Det började med att jag inte sov, något som jag allt för väl kände igen sedan sommaren 2010. Sen började paniken och stressen komma eftersom jag inte orkade vara ”mig själv” på jobbet eftersom jag inte sov. Och en dag fick jag en rejäl ångestattack på jobbet, det gick inte längre.

Så vad beror det på? Ja, allt och inget. Det senaste året har inneburit stora förändringar när det gäller mitt liv – nytt jobb, singel igen, ny bostad i ett för mig okänt område….och så pappas död. Plus allt annat gammalt som jag alltid går och bär på, inte att förglömma, för de sakerna är duktiga på att komma upp till ytan när allt annat är jobbigt. Medicinen jag äter för mina blödningsproblem, Primolut-Nor, gör att mitt humör går i stormiga vågor. Istället för små vågor så stormar det ordentligt och det är så tydligt för mig att det inte är mina känslor. Eller jo, det är det ju, men överdrivet förstärkta och att hålla dem i kontroll när jag var så trött var nästan omöjligt. Därav paniken att försöka vara ”mig själv”, eller den person som alla tror att jag är och den jag tror att jag måste vara för att någon över huvudtaget ska tycka om mig. För så är det, en stor bov i dramat är att jag aldrig tror att någon tycker om mig, att det helt enkelt är omöjligt. Och visst vet jag att detta är helt fel, men det är svårt att ändra på invanda tankebanor.

Hur jag mår nu? Som jag skrev ovan så börjar det bli bättre, men jag är inte ännu där jag vill. Jag, hör och häpna, ringde vårdcentralen och fick sömntabletter utskrivna vilket har hjälpt mig att sova de nätter jag tar dem. Eller oftast i alla fall, ibland har jag inte kunnat sova trots att jag tagit en. Som fröken Kan Själv så är jag dock envis och vill helst inte ta dem, vilket oftast resulterar i att jag ligger vaken till framåt fyra på morgonen. Stressen finns fortfarande under ytan och jag kommer på mig själv att nervöst vicka på foten, med en stressad känsla i hela kroppen. Den här veckan har jag varit dålig på att röra mig, motion är bra medicin vet jag sen förra gången så jag måste bättra mig på den punkten. Sen missköter jag kosten just nu också, något som jag också måste ta tag i snarast.

Så jo, jag lever. Jag mår bara inte så bra. Och eftersom jag inte orkar läsa igenom det jag skrivit kan jag tänka mig både en och två underliga formuleringar, men så får det vara.

%d bloggare gillar detta: