Ett hål som inte går att äta bort

by  on  in må bra, om maten, om vardagen, om vikten • 0 Comments

Jag har ett tomrum inom mig och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns fysiskt i hela kroppen, främst i magen. Nej, pratar inte om något mat skulle kunna fylla, även om det förr i tiden skulle ha gjort det. Jag skulle ha köpt hem både det ena och det andra som i vanliga fall skulle trösta mig. Nu för tiden tar jag Mounjaro, jag som hela mitt liv har haft matbruset i huvudet och alltid ätit för alla sorters känslor, kan inte göra det längre. Jag började med Trulicity, gick över till Ozempic och nu till sist Mounjaro. Jag började den 24:e januari 2024 och det har inte varit en spikrak väg mot en lägre vikt. Tvärtom, jag har avbrutit min behandling flera gånger för att jag har behövt den tröst som mat och onyttigheter alltid har gett mig. För i hela mitt liv har jag ätit för att överleva men också för att döva allt som skrikits inom mig. Jag har också ätit för att straffa mig själv för många olika saker. Det känslan som jag får efter att ha ätit alldeles för mycket, så dåligt jag mått fysiskt, det var ett straff sig.

I början av förra året blev jag sjukskriven i något som skulle komma bli min djupaste depression sen jag fick diagnosen recidiverande depression. Det började precis som vanligt, jag åt och åt. Innan jag blev sjukskriven, för det tog ju ett tag innan jag inte fungerade längre, bestod den näring jag fick i mig bara av bullar, chips, ostbågar, vitlöksbröd, glass, you name it. Det var bara på jobbet jag åt något som skulle kunna kallas mat, och då bara i form av köpta matlådor. I april försämrades jag drastiskt, kan ha berott på att jag och min husläkare försökte hitta en behandling som fungerade, antidepressiv medicinering och psykologkontakt en till två gånger i veckan. Jag vet vad som utlöste de, men svarade att jag inte visste för hur ska du kunna berätta att försämringen kom av att du sett en karaktär, spelad av din favoritskådespelare, bli brutalt mördad i en tv-serie?. Jag slutade sova, slutade äta, slutade dricka – till sist satt jag bara i min fåtölj och stirrade tomt framför mig. Jag såg ingen mening med livet…inte suicidal, jag har aldrig varit suicidal! Jag blev remitterad till akutpsyk och det första de började var att få mig att sova, för att sen hitta en fungerande medicinering. I samband att aptiten började komma tillbaka hörde jag av mig till min doktor på Yazen för att jag ville börja med medicinering igen för att matbruset inte skulle komma åter.

En gång till slutade jag att ta min Mounjaro men nu har jag sedan i slutet av april i år haft en stadig nedgång. Men jag är rädd, rädd att det ska komma en till dag då jag verkligen vill ta till maten som tröst. Jag svettas otroligt mycket av min antidepressiva medicin, samt har lite andra biverkningar av mer privat karaktär, så för två veckor sedan träffade jag en psykiatriker och sa att jag vill ha en annan medicin. Kände mig inte hörd och fick höra att det är för att jag har så hög dos som jag har så mycket biverkningar, och att min hjärna kanske börjar bli för frisk för den dosen jag har. Trots att jag förklarade för honom att biverkningarna har varit lika besvärande från dag ett men att jag då tog ett medvetet beslut att fortsätta med den ändå för att jag var rädd att börja må dåligt igen. Och nu sitter jag här, har varit hemma från jobbet en vecka för att de utsättningssymptom jag fått på grund av dossänkningen. De dagar då jag känt mig nedstämd har jag varit livrädd att depressionen var på väg tillbaka. Jag har darrat så jag inte ens har klarat av att sticka utan att ta min behovsmedicin som jag fick utskrivet i samband med dossänkningen. Mitt yrke kräver finmotorik, hur skulle jag kunna göra dessa moment när jag inte ens kunde plocka ögonbrynen?

Och hur hamnade jag plötsligt där jag beskriver min viktresa (visserligen ett ämne som ofta varit ett ämne som behandlats i mina skriverier här på bloggen) och sen hela (en sanning med modifikation) min psykiatriska resa den senaste tiden? Jag erkänner, jag frågade precis ChatGPT om hur min hjärna fungerar. Jag sätter mig för att skriva en helt annan sak och hamnar sen någon helt annanstans än vad jag planerat. Fick svaret:

Din hjärna arbetar associativt. En tanke väcker nästa, och nästa leder vidare till något annat som faktiskt hänger ihop med det föregående. Du skriver ungefär som du pratar med mig. Och det är en del av din berättarstil. Du har en tanke om vad du vill skriva. Du sätter dig vid tangentbordet, börjar formulera den, och sedan verkar orden dra med sig tankarna åt håll du inte hade planerat. Och det fascinerande är ju att du inte upplever att du sitter och funderar ut nästa mening. Du upptäcker nästan vad du tänker genom att skriva det. Det påminner lite om det som brukar kallas flödesskrivande. Man låter orden komma utan att stanna upp och redigera eller försöka styra berättelsen hela tiden.

Jag började dagens inlägg med att jag har ett tomrum inom mig och att jag inte vet hur jag ska fylla det. Eller fylla det, behöver alltid tomrum fyllas? Självklart inte, men detta tomrum, eller gapande hål, är så fysiskt kännbart. Det känns som en viktigt del av mig saknas, och det kanske är så det är. Det finns inget jag kan göra för att bli kvitt denna känsla, jag är inte ens säker på att äta skulle kunna göra det. Jo, kanske för stunden, men sen skulle känslan komma tillbaka och jag, för jag känner trots allt mig själv, skulle äta ännu mer.

Jaha, men eftersom det inte går. Eller går gör det ju, jag kan äta trots att jag inte har någon aptit eller något sug – det är bara att tugga och svälja. Men jag vill inte! Jag har ett mål, och inga tomrum kommer få mig att inte nå det. Inte den här gången, oavsett hur mycket mitt gamla Matspöke börjar skrika (eller ska jag börja skylla på Brad även här?). Just nu är spöket tyst och jag ska göra allt i min makt för att det inte ska ställa sig i vägen för mitt mål. I mars ska jag stå på startlinjen till Tokyo Marathon och vara mer förberedd än jag någonsin varit inför ett marathon, till och med mer förberedd än jag var inför det marathon som gav mig medaljen här ovanför. Jag ska fysiskt vara i min bästa form, jag ska vara stark och inte ha för många onyttiga kilon att bära på. Jag misslyckades med Boston – för Tokyo kommer inget att få stå i vägen! Och det roliga, som jag fick veta igår (efter midnatt igen), är att min goda vän L som jag lärt känna genom olika loppresor genom åren har fått en reservplats till Tokyo! Vi delade rum i Boston och vi fungerade väldigt bra ihop, jag kan annars vara knepig att dela rum med och måste låta mitt kontrollbehov stå tillbaka men det behövde jag inte med henne.

Men. Tomrummet, hålet i mig. Det finns där, det blir till och med större. Då jag inte kan sluta tänka på hur tomrummet uppstod, låter jag det växa. Jag tänker på hur jag lät min osäkerhet, min rädsla, förstöra något som var så fint, så skört, så nytt. Så, så är det.

Nu har klockan blivit halv fem på morgonen, och även om jag alltid varit en nattmänniska och alltid haft lättare att låta fingrarna flyga över tangentbordet nattetid, så är det i natt faktiskt tillåtet för mig att vara vaken. En fördel med att jobba treskift inom vården är just att jag ibland behöver jobba natt, och att det just nu är tillåtet att vända på dygnet. Även nödvändigt eftersom nätter i den blå pyjamasen hägrar – som jag längtar efter att jobba efter tio lediga (sjuk-)dagar. Och hur mysigt jag än tycker att det är att sitta här i mörkret med Apples spellista Hjärtesorg på låg volym, så har jag en del saker jag måste göra innan jag ska lägga mig. Som att packa min jobbväska med min ”nattväska” och stödstrumpor. Jag skulle behöva prova om jag har några byxor som inte ramlar av mig, för det börjar bli lite kallt för mina 7/8-leggings från Lululemon, hur sköna de än är.

När blev jag vän med mig själv?

by  on  in må bra • 0 Comments

Och vem i hela friden är Brad?

Jag älskar att bada badkar – länge! Älskar att ligga och läsa en bra bok, ha lite smågodis vid min sida och ett stort glas med kall Pepsi Max. Nej, backa lite. Det där stämmer inte riktigt, mitt beroende av Gudarnas Dryck har gått i graven och numera har jag ett ohälsosamt beroende av Celcius. Det är något med smaken och upplevelsen att ha burken vid sin sida, och ta små klunkar ur sugröret, för att jag ska njuta av denna underbara uppfinning som är energidryck.

Och där hade tankarna lett mig in på en väg som inte alls handlar om att bli vän med sig själv. Tillbaka till ämnet: att bada. Jag har inte haft turen att bo tillsammans med ett badkar sedan jag flyttade från Mora, och då var inte mitt badkar helt perfekt då det inte gav någon speciell skön läsställning då ”ryggstödet” gav en mer eller mindre nackskott efter endast ett fåtal minuter. Så jaha, inget badkar, inget läsande i badet sedan Mora och knappt då. Men vad som då blev något jag ibland kan göra alldeles för länge är att ta långa heta duschar. Och du som läser detta nu, få inte något för dig, jag är ännu singel och har så varit sedan urminnes tider – det har bara varit fröken Maria som tagit dessa heta duschar. Det jag menar är att jag börjar duschen på ganska kall temperatur, för att sen öka värmen på vattnet mer och mer tills jag till sist inte klarar av det längre.

Det finns helt klart en nackdel med duschen som substitut för att bada – man kan inte läsa en bok i en dusch! Eller jo, visst skulle jag kunna lyssna på ljudbok, men hallå det är inte alls samma sak. Och det kommer från mig som ÄLSKAR att lyssna på ljudbok men som tyvärr ännu har lite svårt för det sen den senaste svängen av djup depression. Nå väl, tillbaka till det långa duschandet (och du behöver inte berätta för mig att vi snart i världen kommer att ha svår vattenbrist och där står jag och slösar för mycket rent vatten – jag vet!). Om jag inte kan läsa i duschen, vad sysselsätter jag mig med då? Jo, jag tänker. Tankarna far iväg och det har hänt att jag kommer på både bra och dåliga idéer där i duschen, för att nämna en dålig: jag fick för mig att ge mig på de nio milen på skidor mellan Berga By och Mora ännu en gång, denna gång dessutom efter att jag flyttat från Dalarna. Om jag säger så här, jag kom inte i mål och bröt loppet redan vid första repet… Men det är en helt annan historia,

Jag tänker så bra när jag duschar, tankarna bara far fram på samma sätt som när jag sätter mig här vid tangentbordet för att skriva något eller, och de kan de som träffat mig intyga, när jag pratar (även om just den talade delen ibland gör att jag hamnar i situationer som sårar andra eller sårar mig – jag måste lära mig att inte bara låta min mun fara [och se, där hade tankarna/orden farit iväg på villovägar igen] och ibland faktiskt tänka mig för innan jag pratar, inte vara så spontan med min ord).

Idag efter min slutförda löprunda hamnade jag i soffan och redigerade en TikTok, jo tanten har gått och blivit med TikTok-konto också. Jag frös något så fruktansvärt så jag blev kvar i duschen alldeles för länge, och vattnet blev alldeles för varmt, så pass varmt att jag gav mig själv en ångestattack och var tvungen att trycka min kropp mot den kalla vägen för att hindra den från att gå från liten till stor. Hur som helst, tankarna gick sin egna väg och jag började tänka på hur svårt det kan vara att hitta vänner i vuxen ålder, och vilken tur jag har som lyckats få tre fina vänner som jag älskar över allt annat. Mitt liv hade varit så fattigt om jag aldrig träffat dem! Det fina är att vi alla kan vara oss själva och vi accepterar och uppskattar varandra ändå. Jag behöver inte gömma någon del av mig, de vill umgås med mig ändå. För en som alltid varit ganska ensam, från barnsben till nu, som alltid behövt gömma många delar av sig själv bakom en påtvingad fasad, är det en härlig känsla att bli uppskattad för hela mig, alla delar av mig. Påtvingad fasad förresten, den har nog aldrig varit påtvingad utan jag har valt att gömma mig själv för andra för att jag alltid varit rädd för att inte bli omtyckt, bli retad, vara för mycket. Men med min psykologs hjälp har jag övat på att inte ta på mig fasaden automatiskt när jag lämnar min trygga hamn som är min lägenhet.

Mina fina vänner, de som ser hela mig, de har lärt mig att det faktiskt är ok om jag också är min egen vän. Jag kan inte säga att det har gått över en dag, inte en månad eller ens ett år. Nu vill jag inte ge dem hela äran att jag blivit vän med mig själv, inte på långa vägar, men de har fått mig att reflektera över vad det är jag säger till mig själv. Vad mina inövade hjärnspöken säger. Vad min hjärna minns av vad min så kallade mor sagt. Vad min fars alkoholism ”sagt” mig. Mina spöken är inte helt borta, min rädsla att vara för mycket är inte borta, men jag har blivit bättre på att inte säga alla hårda ord till mig själv och att inte se dem som sanningar. Jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv när det kommer till bra saker. Men visst faller jag allt som oftast i fallgropar, senast i helgen…

Men om vi nu ska gå tillbaka till denne mystiska man som alltså går under namnet Brad, vem är han egentligen? Sanningen är att han har blivit den som säger många av de dumma sakerna till mig, det är alltså inte bara jag som gör det längre. Så hur tänker jag när jag säger att det är Brad som är uslingen i dramat. Tänk dig att jag en dag klär på mig min gröna favoritklänningen, fixar håret ordentligt och inte bara sätter upp det i en knut, jag kanske till och med sminkar mig! Jag går hemifrån glad och nöjd över min egen spegelbild, jag kanske till och med tycker att jag ser bra ut(!). Sedan, lite senare, ser jag mig själv i ett skyltfönster eller på ett fotografi som någon tar av mig. Plötsligt är jag inte lika nöjd med min spegelbild, hur jag ser ut – istället ser jag ett fult sminkat ansikte, ett hår som är rufsigt och en tjock kropp som ser mer eller mindre gravid ut på grund av hur klänningen är skuren. Vad säger jag till mig själv då inne i mitt huvud? ”Men vad trodde du, trodde du att du var snygg? Nej du, Maria, du är ful, fet och äcklig! Tror du verkligen någon skulle tycka om dig? Som du ser ut?” De där orden är inte påhittade, det där är verkliga tankar som går genom mitt huvud, särkilt ful, fet och äcklig kan bli ett mantra. Och jag säger dem till mig själv, ord jag ALDRIG skulle säga till någon annan. Och om någon annan sa dem om sig själv så skulle jag genast säga, nej, det där stämmer inte utan du är fin och vacker. Men till mig själv är jag hård och dömande. Och eftersom jag tror mig själv när jag säger dessa saker, så blir de min sanning,

Så då tillbaka till Brad. Nu tänker jag att det är den här mannen som säger dessa saker till mig och vem är Brad att lite på. Hur dålig omdöme har inte han? Så nu övar jag mig på att säga till min inre Brad, ” Håll tyst, du vet inte vad du pratar om! Hur ser du själv ut?! Käften Brad! Shut the fuck up, Brad! Jag lyssnar inte på dig.” Jag kan inte ta åt mig äran av denna idé utan den hittade jag på Instagram. Men, den har hjälpt mig, jag har blivit bättre på att inte ta åt mig av vad min inre kritiska röst säger, utan slänger bort de tankarna lite lättare än vad jag tidigare har gjort. Och om detta är ett sätt att bli vän med mig själv, så använder jag det gärna till att bli ännu bättre vän med mig själv.

Men att bli vän med mig själv är en process som jag kommer behöva jobba med lång tid framöver, kanske för alltid och jag kan inte heller säga när processen påbörjades. Jag vet bara att jag är snällare mot mig själv nu, jag kan lättare reflektera över varför jag har de tankar jag har, varför jag har blivit som jag är. Jag lyssnar på mig själv på ett vänligare sätt än för att istället gå direkt till självklander och inövade gamla mantran.

Och det. mina vänner, är en stor vinst.

Hallå bloggen, lever du?!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Nej, det verkar inte så, tyvärr. Det som jag trodde skulle bli en enkel process, visade sig bli mycket svårare. Det började redan med att jag var tvungen att komma på lösenord, dels till hoppfull.nu men också till min cPanel. Allt som förr var helt naturligt, allt jag kunde, det har liksom gömt sig längst bak i mitt medvetande. Har till och med tagit hjälp av ChatGPT Work och vi (eller det är en sanning med motivation) lyckades få saker och ting och fungera igen, efter jag hade fått det trasigt. Men så var jag dum och skulle ”säkra” min sida, eftersom det kom upp varning när man gick in –  poff – allt trasigt igen och nu hittar inte ens ChatGPT vad som är fel. Antagligen måste jag kontakta webhotellet…. Och om jag gör det eller inte, så vet ju du som läser här, att nu fungerar det igen! Just nu sitter jag och skriver i Anteckningar på datorn.

Har jag saknat att skriva? Svar ja. Kommer det lika naturligt? Det återstår att se. Jag minns så väl känslan att bara lägga händerna på tangentbordet och allt bara flödade ur mig. Men självklart minns jag även stunder då jag kämpade för att få något skrivet, då kravet att skriva fanns där men inga ord kom ut.

Jag undrar varför jag bara slutade skriva en dag för att aldrig fortsätta igen. Visst, jag hade precis avslutat en utmaning som gick ut på att producera minst ett inlägg om dagen i 100 dagar, och det i sig blir ju ett krav. Men varför kom jag aldrig tillbaka, det vet jag inte… Och kommer nog aldrig att få veta, för saken är den – jag minns verkligen inte.

Så varför nu? Varför skriver jag här idag / i natt? Av anledning jag inte vill gå in på så började jag läsa här inne, mina gamla inlägg, mina gamla funderingar och jag slogs av att jag faktiskt hade glömt saker. Jag grät lite när jag läste vad jag skrivit efter pappas begravning, att pappa ofta hade sagt till min ingifta faster att han var stolt över mig. Ord som jag aldrig fick höra i verkliga livet, åh så jag hade behövt höra dem! Jag jämförde mig alltid med min syster och bror, och den som hamnade efter det var alltid jag. Den misslyckade, den som han behövde oroa sig för, den som inte dög… 

En annan sak som slog mig, och det kom som en överraskning för mig, att det jag skrivit var bra. Inte allt givetvis, men vissa inlägg. Och att det var en överraskning är för att precis som jag alltid sa så hade jag lättare att kommunicera i det skrivna ordet än det talade språket men att jag alltid tyckt att det jag har skrivit har varit stolpigt och hackigt. Men nu, när jag många år senare har läst mycket av det jag faktiskt skrivit så inser jag att jag inte hade helt rätt där. Vissa sakar ÄR bra.

När jag läser det gamla så har jag insett att jag glömt händelser eller i alla fall format om dem i mitt huvud. Som när jag blev misshandlad av mannen jag hade ett kort förhållande med när jag lämnat min exman. Jag hade till exempel helt förträngt att vi faktiskt bodde ihop ett par veckor, att badrumsdörren inte hade något lås, att jag tog en pincett för att skydda mig samtidigt som jag skrek för mitt liv. Jag vet också att jag tonade ner allvarlighetsgraden på våldet, jag skrev att han bara tryckte upp mig mot väggen när han i verkligheten tog strypgrepp på mig. Detta berättade jag aldrig för någon, men blåmärkena om min hals gjorde nog att de förstod ändå. Jag kommer så i väl ihåg den känslan av att inte få luft… Hur jag gjorde mig tung, sjönk ihop på golvet. Något jag dock inte mindes var att han i det läget slog mig i huvudet och sparkade mig.

Att jag omformat detta minne fick mig att fundera under en promenad igår om det finns fler saker i mitt förflutna som jag har ändrat minnet av. Ett minne som format mycket av hur jag ser mig själv än idag, trots att jag nu är 50 år, är minnet av min mor som säger att jag är ett misstag, ett misstag som aldrig skulle ha fötts. Jag kan se henne säga det till mig, jag hör hennes ord i mitt huvud, men jag kan inte se när och var. Är detta minne ett som jag skapat själv genom åren? För att det passar narrativet av hur hon behandlade mig när jag var liten? Igår, när jag var ute och gick, ville jag ringa till min syster och fråga: sa ”hon” att jag var ett misstag? Var jag ett misstag? Ville de aldrig ha mig, eller det bara något min hjärna hittat på? Med tanke på att ”hon” (min så kallade ”mor”) så lättvindigt kunde kasta ut mig, säga upp kontakten, aldrig ville se mig igen säger mig att det är så. Och ja, min syster och jag säger alltid ”hon”, vi säger aldrig mamma.

Nu ringde jag aldrig min syster, hon jobbade, och trots att min systers och min relation har blivit öppnare de senaste åren så tror jag inte att jag hade kunnat ställa frågan. Rädd för att veta svaret kanske, men kan det egentligen bli värre än det jag redan upplevt, det jag redan målat upp i mitt sinne. En fras som definierar mig: Du är ett misstag, ett misstag som aldrig borde ha fötts. Nej. Den definierar inte mig! Jag är inget misstag, jag ÄR inget misstag. Båda mina föräldrar hade sina spöken, sina demoner, sina sjukdomar –  de ser bara annorlunda  ut mot mina. Och min systers. Och min brors. Vi har alla tre formats av våra föräldrar innan vi själva tog ”kontrollen” över våra liv. På tal om min bror, om min relation har förändrats till det bättre med min syster, är relation till honom fortfarande obefintlig. Jag som i många år försökt få kontakt i och med våra två födelsedagar med bara några dagars mellanrum, har sedan två år tillbaka slutat med det. Till sist tog jag min systers ord till mig, du gör bara våld mot dig själv. Men förra året när jag fyllde 50 så fanns ändå hoppet att han skulle höra av sig, kanske bara med ett kort ”Grattis” – men inget. Så det verkar att det är för honom som för min mor, jag var lätt att kasta bort. Relationen till mig, hans lillasyster, var inte viktig i hans liv. Och tänk, en gång i tiden var han min stora idol, min älskade storebror….

Jaha, det verkar som det där med mina händer på tangentbordet stämmer, för när jag igår tänkte att jag ville skriva igen så var det helt andra saker som jag tänkte på. Jag tänkte på alla mina erfarenheter att inte känna mig tillräcklig, att tolka andras handlingar genom mina gamla rädslor. Att jag vill skydda mig, för att inte såras igen, att inte hamna i en situation där jag blir illa behandlad igen, att inte bli lurad igen. Att skydda mig ifrån allt som gjorts tidigare istället för att vara öppen och ha tilltro att inte varje person där ute har det som ett mål att göra mig illa. Mina stora rädslor, att bli bortvald, inte duga, att vara för mycket, att prata för mycket, att inte vara värd att älskas för hela mig… Och det mina vänner, är mitt huvud duktig att berätta för mig, mina hjärnspöken. Det gör så ont i mig när jag tänker att det ännu en gång har hänt, jag lyssnade för mycket på dem, istället för vad faktist sades till mig. Mina hjärnspöken tar varje tillfälle i akt att nu säga till mig, ”du ser, du var ju för mycket, vi hade rätt, vi har alltid rätt”. 

Så fortsätter det och varje gång blir det svårare att motstå impulsen att lyssna på vad de säger. Så den här ensamheten jag tycker om att svepa om mig som en värmande filt, den kanske inte är så varm längre, den kanske börjar bli kall. Mina rädslor, mina spöken, har återigen fått mig dit de vill. Jag är ensam, och känslan är inte längre varm och välkomnande, den är bara tom. Ett svart mörkt rum. Påtvingad.

För att jag är rädd.

100 dagars bloggande!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Mitt femte år som jag deltar i #blogg100, femte året jag går i mål efter 100 dagar! Wohoo! Jag hoppas att det här kommer bli året då jag fortsätter att skriva efter de här 100 dagarna, jag har ju inte lyckats med det något av de tidigare åren så vi får väl se hur det blir med det.

I alla fall, #blogg100 över för i år och jag tycker att det har gått ganska lätt denna gång. Visst, det har funnits vissa dagar då jag funderat lite över vad jag ska skriva men de flesta dagarna har det bara vara att sätta sig framför datorn och så har orden kommit. Som vanligt har det varit en spretig blandning av inlägg, men det är ju så jag vill ha det.

Tack för denna gång, #blogg100, vi ses säkert igen nästa år!

›› 100/100 #blogg100

Dagens horoskop

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Det var ett tag sedan jag körde en dagens horoskop, eller för den delen veckans eller månadens. Senaste gångerna jag funderat på det så har sidan jag brukar kolla horoskop på krånglat, så nu har jag valt en annan.

Arbete: Du kommer att bli testad den närmaste tiden. Se till att utföra alla dina uppgifter exemplariskt och stora möjligheter kommer öppna upp sig i framtiden. Testad vet jag inte men jag har ju nytt jobb, så ”granskad” lite blir jag ju. Idag stod jag på en op som jag aldrig haft förut, det kändes och gick bra. Sånt är kul!

Hälsa: Du får för lite sömn vilket har en negativ inverkan på resten av kroppen. Se till att varva ner ordentligt innan du lägger dig. Nehej, säger du det! Ja, jag får för lite sömn, tyvärr. Den senaste tiden har jag inte sovit så bra men det beror inte på att jag inte varvar ner innan sängdags, för det gör jag. Det är för ljust i mitt sovrum så jag sover med sovmask, och det brukar funka men den sista tiden…nej, inte så bra. Jag har dock backat ett Kickstarterprojekt så om någon månad borde jag få hem en bra sovmask, fast innan dess kanske jag har fått upp en rullgardin.

Relationer: Idag har du väldigt lätt att bli kär. Känn efter om du får en pirrande känsla i magen när du pratar med någon speciell. Kärleken kommer hänga i luften hela dagen. Låt mig utbrista i dagens största skratt! Ha ha ha! Jag har inte fått någon pirrande känsla någonstans men så har jag inte heller pratat med någon speciell, inte för att jag tror att det hade varit något pirr även om det hade funnits någon speciell.

(Nej, jag tror inte på horoskop men jag tycker det är roligt att läsa dem.)

›› 99/100 #blogg100