Etikett: traditioner

Inga påsktraditioner

Det här med traditioner vid högtider, jag har inga. Vid påsk kan jag inte minnas att vi hade några speciella när jag växte upp, men det borde vi ha haft. Eller? Jag minns faktiskt inte, jag borde fråga min syster någon gång. Jag tror mig minnas att jag i alla fall fick något påskägg och att jag drack några påskmust.

Som vuxen har det egentligen inte heller varit några traditioner att tala om. När jag var gift så brukade min svägerska och hennes sambo komma upp till oss från Skåne vid påsk, men det handlade mer om att de då hade lediga dagar och inte att vi ”firade” påsk. Vi brukade umgås och äta god mat som min exman lagade.

Och nu? Ja, jag äter väl lite godis. Några ägg. Tar någon promenad. Tycker lite synd om mig själv.

(Visst hade jag kunnat åkt till min syster, men jag tror inte hon har egentliga traditioner hon heller. Men jag hade inte behövt vara ensam.)

›› 45/100 #blogg100

Julen är här! Blaha, blaha…

Det är den här tiden på året igen. Ni vet, julen. Tiden då alla ska vara glada och förväntansfulla, fast de egentligen är stressade och gud vet vad. Sen kommer julafton och då är det som värst.

Den tiden på året då alla radiokanaler bara spelar julmusik, är de galna!? ”Från och med nu (typ innan första advent) och fram till nyår spelar vi BARA (?) julmusik!” Hur tänker de?! Jag undrar på riktigt om de som bestämmer över dessa radiokanaler är galna, för hur kan de tror att vi bara vill lyssna på julmusik. Visst släng in en låt då och då, men bara? Nej tack!

Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn.

Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn. Min familj var ju som den var och de enda minnen jag har av mina tidiga jular är de jag har genom de enstaka fotografier som finns. Har jag förträngt dem? Jag måste ju nästan ha gjort det eftersom jag knappt kommer ihåg dem. Sen skilde sig mina föräldrar och inte blev de bättre efter det. Sen träffade min far min styvmor och jag fick styvsyskon, och det blev definitivt inte bättre av det. Inte för att jag inte tyckte om min utökade familj, för det gjorde/gör jag. Men med dem blev det en så tydlig gräns på julafton, mina styvsyskon var hos oss på förmiddagen och sen klockan ett var de hos sin far. Varje år. Och ja, resten av julafton för min del blev som vilken ledig dag som helst…

Som vuxen har jag heller aldrig haft några egna traditioner, jag har alltid följt med på andras. Visst, kanske kan man se att jag firar jul med min systers familj som en tradition men även jularna med min syster är något som har förändrats med åren. Och inte ens de heliga jultacosen har fått förbli orörda. (Ja, jag äter tacos på julafton, so what?! Jag tycker inte om julmat. Punkt.)

Sen har vi förstås barnlösheten. ”Julen är barnens högtid!” Jag behöver inte säga mer om det…

Om det nu är så här jag känner inför julen, hur kommer det sig då att de tre senaste filmerna jag sett har varit julfilmer? Är det en längtan efter en ”riktig” jul som gör det, vad nu en riktig jul är. Längtan efter något som jag inte har och aldrig har haft?

 

 

Idag har jag sett två julfilmer, detta har varit möjligt eftersom jag natten till måndags blev magsjuk (var kom det ifrån?) och därför har varit hemma sedan dess. Dagens första film, trailern ser du ovan, var The Spirit of Christmas. Som de flesta julfilmer är så var den rätt fånig, men på ett ganska charmigt sätt. Filmen blev helt klart mer sevärd eftersom spöket spelades av den å så läckra Thomas Beaudoin (varför sprang jag inte på honom i New York, det är frågan). Filmen var av den typen då man suckar och undrar varför sådant inte händer i verkligheten. Ja ja, okej. Jag vet att man inte träffar snygga spöken i verkligheten, det var inte det jag menade. Varför upplever man inte den känslan? Och då gärna tillsammans med någon som ser ut som Thomas (jag menar, titta!). Filmen finns för övrigt på Netflix för den som vill se.

Dagens andra julfilm finns även den på Netflix, Angel of Christmas. Den var om möjligt ännu mer fånig, men med tanke på att det är just en julfilm är det ok. Även den lämnade den där känslan efter sig, eller känsla är fel ord men ni fattar – varför händer inte sådant i verkligheten-känslan. Filmen utspelade sig för övrigt i New York och trots att det bara är en månad sedan jag åkte hem därifrån så längtar jag tillbaka. Jag vill se New York i julskrud. (Vilket låter mer än löjligt med tanke på att jag inte tycker om julen!)

 


Ok, jag vet inte ännu vad jag vill göra med denna blogg och om jag ens vill fortsätta (vilket jag nog vill). Visst har tanken funnits att göra den till en ren träningsblogg men då frångår jag det som jag tycker mest om med bloggandet – det personliga. Möjligheten att skriva av mig, ranta, kalla det vad du vill. Det är också den sortens bloggar som jag alltid har tyckt om att läsa, även om de börjar bli färre och färre där ute. Så, jag fortsätter som jag alltid har gjort, jag skriver på men fortsätter att rikta in det mer på träning (vilket jag gjort nu i några år). Dessutom har aldrig tanken funnits att göra detta till en ”stor” blogg så…

 

%d bloggare gillar detta: