Förra lördagen skrev jag om vilken låt jag tycker är den bästa melodifestivalvinnaren genom tiderna, men jag skrev aldrig vad jag tyckte om årets vinnare. Jag skrev inte heller om vilket bidrag som var min favorit och så kan vi ju inte ha det.
Nå väl. Årets vinnare, Robin Bengtsson med I can’t go on, var en av mina favoriter. För mig kom den låten dock på andra plats och den som borde ha vunnit var Mariette med A million years. Jag kan ha den på repeat här hemma och fuldansa hur länge som helst! Tack Spotify och Sonos. 🙂
För mig är det ganska lätt att svara på, Diggilo Diggiley med Herreys så klart! 😀 Nej, jag skämtar inte, jag är helt allvarlig. Visst det finns många vinnare efter det som jag tyckt om, som Euphoria med Loreen som jag verkligen älskar och Måns Zelmerlövs Heroes som inte heller kommer långt efter. Men ändå, den jag tycker bäst om är Diggilo Diggiley.
Varför kanske du undrar. Det var den första melodifestivalslåt som jag tyckte om första gången jag hörde den, jag föll direkt. När det var dags för ESC så satt jag med bandpelare och spelade in från radion, på den tiden sändes det samtidigt som tevesändningen. Jag spelade in andra bidrag som jag tyckte om också, som den här och den här …och så klart spelade jag in när vinnarlåten spelades och de började sjunga på engelska! Jag har sparat det där kassettbandet.
Efter Carolas vinst året innan så dyrkade nästan alla mina vänner henne, men aldrig jag. Jag hade en vän som jag bytte bilder med, jag fick alla bilder/urklipp som hon hittade om Herreys och hon fick alla jag hittade med Carola. Mitt rum var tapetserat med Herreybilder, eller det i alla fall så jag minns det. Nu i efterhand så kan jag inte tänka mig att jag fick det för min så kallade mor, men det är en helt annan historia.
Jag tvingade min bror att köpa deras skivor, för så klart höll min dyrkan i sig under hela deras karriär. Min bror tyckte det var så pinsamt, han var ju hårdrockare och tänk om någon av hans vänner skulle se honom. Ja jisses. Jag såg dem en gång, på Enavallen i Enköping. Oj så lycklig jag var. Min syster och hennes pojkvän fick äran att följa med mig, jag tror inte de tyckte det var lika pinsamt. Vilken kväll!
De dröjde länge innan jag skaffade mig andra idoler, visst min dyrkan avtog men inga nya tog deras plats. Inte förrän Bros men de fick aldrig samma status. Det har ingen/inga fått sedan dess.
Vem som var min favorit i Herrey? Louis så klart! Sen att han var lika gammal, till och med lite äldre än min urgamla storasyster – det spelade ingen roll! (Inte ens där kunde jag vara som alla andra, alla tyckte Richard var snyggast men inte jag.)
