Kategori: må bra

Kan ärligen säga att jag inte utfört mina uppgift för dessa dagar. Uppgiften var att befria mitt sinne från alla genvägar till lycka, att fundera hur jag kunde roa mig utan att göra av med pengar. Jag vet att jag kan roa mig utan att spendera pengar så jag hoppade helt enkelt över det denna gång, bland annat för att jag hade en tur till Grönan inplanerad igår.

Utrensning handlar om att göra sig av med skräp och gifter och och skaffa mer av det som är bra för dig. I ”Rensa i själen” är avfallet och gifterna de negativa tankar och de självpåtagna begränsningar som finns i ditt sinne; och det goda är allt som är positivt, som får dig att känna glädje och lycka. Att själv bli lycklig och positiv är av största vikt. Börja med att verkligen känna efter vad du verkligen tycker och tänker om dig själv.

Min uppgift för dag 7 är att skriva ett öppet brev som ger mitt ”jag” möjlighet att berätta hur jag verkligen mår, vad jag vill känna, vad som bekymrar mig och vad som känns bra i mitt liv. När jag gjort detta ska jag läsa i genom vad jag har skrivit och sedan besvara brevet, berätta hur jag känner efter att ha läst det.

Brevet:
Jag mår egentligen bra, men av någon anledning så låter jag mig själv inte göra det. Det är som jag är van att må dåligt och därför på något sätt strävar efter att nå tillbaka till något som jag ser som mitt normaltillstånd. Mår jag bra i nuet så tänker jag för mycket på saker som har hänt i mitt förflutna. Som igår till exempel, hade haft en bra dag på jobbet och kände mig nöjd med mig själv, jag var glad och såg fram emot veckan som skulle komma. När jag kommer hem så börjar jag tänka på misshandeln jag var utsattes för av en kille jag hade ett kortvarigt förhållande med. Varför jag började tänka på det kan jag inte svara på, men att jag gjorde det resulterade i att humöret sänktes och glädjen försvann. Tillåter jag mig själv inte att må bra för att jag kanske inte tycker att jag förtjänar det, straffar jag mig själv för något jag gjort/är?

Men vad är det då som gör att jag mår bra. Jo, jag har ett jobb som jag trivs med och där jag känner att jag kan utvecklas. Jag tycker om mina jobbarkompisar och jag tror att de flesta åtminstone inte har något emot mig. Jag tränar nästan regelbundet igen och jag har börjar viktväkta. Eftersom jag jobbar så tjänar jag också pengar och har råd att göra saker som jag vill. Jag har en lägenhet som jag trivs i även om den råkar ligga i ett område där jag inte vill bo. Jag är frisk, jag har ett jobb som jag trivs med, jag bor hyfsat bra ändå, jag har underbara katter, jag håller på att gå ner i vikt, jag har riktiga vänner (även om de är få och vi träffas egentligen allt för sällan), jag mår bra… Egentligen borde jag inte klaga. Egentligen borde jag njuta av dagen.

Saker som drar ner humöret, förutom mitt förflutna, är de saker och känslor som jag saknar. Jag skulle vilja vara ordentligt kär och ha dessa känslor besvarade. Jag skulle vilja slippa vara ensam när jag kom hem från jobbet, jag skulle vilja vakna tillsammans med någon. Något som bekymrar mig är tanken att jag kanske aldrig hittar den personen jag önskar så att träffa. Att jag för all framtid ska vara ensam och att mitt liv endast ska bestå av att jobba, sova, äta – det är inte så jag vill ha det.

Vad tycker jag egentligen om mig själv? Självklart en hel del negativa saker som att jag är tjock, ful, klumpig, tråkig, pratar för mycket och en hel del mer. Men jag vet också att jag är snäll, omtyckt av någon anledning, ärlig. Helt plötsligt kommer jag inte på fler positiva saker om mig själv, men jag vet ju att det finns fler. Även om jag kan ha svårt att se dem…

Svaret:
Att jag egentligen mår bra kommer inte som någon överraskning, för detta år har präglats av det. Att jag inte tillåter mig att må bra, att jag straffar mig själv, vet jag faktiskt inte varför jag gör. Vet dock att jag borde sluta med det, men hur? Det är något som jag har levt med en längre tid, av någon anledning har jag någon gång i livet kommit på att jag borde straffas för något jag gjort. Vad är det jag har tagit på mig skulden för? Är det mina föräldrars beteende? Min fars missbruk har jag aldrig känt skuld för, jag vet att det inte är mitt fel. Att min mor inte vill ha något med mig att göra, att hon kastade ut mig, tar jag inte heller på mig. Hon är sjuk människa och inget jag har gjort gav henne anledning att kasta ut mig och säga upp kontakten. Så det borde inte vara mina föräldrar jag tar på mig skulden för. Barnlösheten? Ja, kanske. Men att min kropp inte fungerar som den ska är inget jag kan göra åt och således inget jag borde straffa mig själv för. Är det ändå det jag gör? Jag vet inte. Hur som helst så kan jag inte komma på någon anledning till varför jag inte skulle tillåta mig själv att må bra.

Inte heller att jag har en dålig självbild kommer som en överraskning. Måste verkligen sluta klanka ner på mig själv, för jag vet att jag duger, jag vet att jag är fin (på något sätt åtminstone och i någons ögon om inte mina egna). Men som för många andra så har jag lättare att se mina dåliga sidor och egenskaper, istället för att faktiskt se det som är bra med mig. Men vem vet, jag kanske blir bättre på det en dag. Jag ska åtminstone försöka.

En dag då jag inte behövde göra något alls. Som förslag ger boken att jag ska läsa min dagbok jag fört under de första fem dagarna och utvärdera de framsteg jag redan gjort. Det har jag gjort och de som slår mig, precis som förra gången jag försökte detta, är att det enbart känns fånigt. Men eftersom jag lovat mig själv att ge hela programmet en chans denna gång så fortsätter jag. Det kanske blir bättre.

Att göra något som du anser ligger utanför din kapacitet är en utmaning som resulterar i att ditt självförtroende får en knuff och att dina grå celler får lite att fundera över.

En dag då jag kunde ta ledigt, jag citerar: ”Du kanske är den typen av människa som älskar att plocka isär din CD-spelare under ett veckoslut och sedan sätter ihop den utan några som helst problem. Det är ju fantastiskt i så fall, och då kan du ta ledigt resten av dagen.”

Tekniken är inget ”stort mysterium” för mig, visserligen tror jag inte att jag skulle kunna plocka ihop en CD-spelare igen men det har jag inte heller någon nytta av att att kunna. Men jag behöver inte lära mig hur mikrovågsugnen fungerar, hur jag lagrar telefonnummer i mobilen eller hur jag programmerar videon – för det kan jag redan. Det man skulle lära sig skulle dessutom vara något som man kan ha användning för i det dagliga livet och jag har inte kommit på något sådant. Visst, det finns säkert någon teknisk pryttel på akutrummet men inte som jag har användning för än eftersom jag inte är inskolad där.

Så, en ledig dag var det idag.

Inget höjer vår närvarokänsla lika mycket som en liten dos ren och skär skräck! Du kan få reda på så mycket om dig själv – hur du mår, hur du reagerar – bara på några få ögonblick.

Att utsätta sig för en extrem situation är ett mycket effektivt sätt att ta reda på vad som verkligen är viktigt för dig. Fundera vad som skulle vara den största utmaningen för dig. När du sedan känner dig redo, gör de förberedelser som behövs.

Vad vågar jag inte? Vad är jag rädd för att göra? Jag vet inte. Har funderat, höghöjdsbana kanske? Jag vet inte. Fick förslaget av en vän att jag skulle berätta något för någon, något jag går och funderar på och som mina tankar uppehåller sig vid. Men nej, jag tror inte det. Så jag får fundera vidare…