Kategori: om vardagen

Jag tycker inte om doktorer!

Det kan ju låta som en konstig sak att säga när jag dagligen jobbar med dem. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker om de flesta av dem. Det jag menar är att jag inte är så förtjust i att uppsöka dem som privatperson när de är i sin yrkesroll –  det ska mycket till för att jag ska boka tid hos en doktor. Detta är inget unikt för mig, vi vårdpersonal är dåliga på att göra det.

Men idag, tro det eller ej, var jag till vårdcentralen med min hosta som jag har haft i tio år. Jag har faktiskt försökt få hjälp med den förut, tror det var 4-5 år sedan, men de var inte riktigt intresserade av att utreda den. Då var de mer fokuserade på mitt dåliga blodvärde som eländet hade ställt till med, men det var något som jag redan stod under behandling för så det var lite irriterande att de inte tog min hosta på allvar. Det senaste året så tycker jag att min hosta har blivit värre, och med nya arbetskamrater som tjatat på mig, så bestämde jag mig för att försöka igen. Doktorn som jag träffade idag tog det lite mer på allvar, eller hon lyssnade på mig i alla fall. Sen får vi se om det leder till något som gör att min hosta åtminstone kanske kan lindras lite.

Så idag har jag hur som helst fått lämna en massa rör blod, de tog en nasofarynxodling också och huvaligen vad jag avskyr det. Tyckte aldrig om peta i nästan på patienter heller för att jag vet att det inte är så trevligt, nu vet jag att det inte alls är trevligt – det var riktigt hemskt! Hur som helst, nu ska jag få göra en lungröntgen, tänkte göra det redan i morgon eftersom det har drop in på röntgen här hos oss. Remiss ska skickas för spirometri men enligt doktorn jag träffade idag så kunde det dröja för det var många som väntade på den undersökningen. Och till sist fick jag ett recept på Omeprazol eftersom min hosta kan bero på ett magmunsbråck, något som jag själv har misstänkt lite på grund av att jag ofta hostar så jag kräks i samband med måltider plus att jag hostar mer när jag går och lägger mig. (Något som dock talar emot den diagnosen är att jag nästan aldrig har sura uppstötningar.) Skulle ju vara skönt om det hjälper med Omeprazol, men har inte så stora förhoppningar. Min syster var skeptisk också när jag berättade om det. Och just ja, hon (min syster alltså) har hostat i fler år än jag. Hon väntar för nuvarande på att få komma till öron-näsa-hals.

›› 38/100 #blogg100

Man vet aldrig var man hamnar

Jag jobbade ju igår kväll när de visade 60-års firandet av Eurovision Song Contest så jag tittade på det ikväll istället. Visserligen hade vi inga operationer just då men mina två medarbetare ville kolla på någon fransk film så jag blev nedröstad. Nå väl, gick ju bra att se det idag också. Höjdpunkterna för mig var självklart Loreen och Herreys, även om det var roligt att se Johnny Logan också.

Efter jag tittat klart på showen så hamnade jag på YouTube, och när man väl kommit dit så vet man aldrig så noga var man hamnar. Började med Herreys, så klart, och via Johnny Logan (en låt som för övrigt alltid får mig att gråta, har ju en del sådana låtar) och Michael Ball (en ”gladlåt” för mig och som alltid kommer vara en av mina favoriter av ESC-bidrag) hamnade jag till sist på låtar som inte varit med i schlagerspektaklet. Bland annat mina stora idoler samtidigt och efter Herreys, nämligen Bros –  som jag älskade dem under några år! Och Johnny Hates Jazz, en skiva som jag hittade bland min storebrors hårdrocksskivor och fastnade för, kommer ihåg att jag satt i hans rum (det enda med en skivspelare) då han inte var hemma och sjöng för full hals. Och se kan man ju fråga sig hur det kom sig att han hade en skiva av JHJ eftersom det verkligen inte var hans musikstil över huvudtaget…kommer än idag ihåg hur han skämdes när han tvingades gå och köpa Herreys skivor till sin jobbiga lillasyster.

Jaha, sen vet jag inte riktigt men till slut satt jag och tittade på minnesfilmer om Patrick Swayze och tårarna sprutade. Jag sörjer än att han gick bort för tidigt. Så för att bli lite gladare igen var jag tvungen att titta på min favoritdans med honom från Dirty Dancing och nej, det är inte slutdansen utan denna:

Så, man vet aldrig var man hamnar när man går in på YouTube. För ovanlighetens skull hamnade jag inte i katträsket idag, som jag vanligtvis gör.

Annars då, jo, jag sprang 18 km idag! Men mer om det i morgon.

›› 36/100 #blogg100

Strålande sol

Solen strålar denna påskafton och på min balkong är temperaturen nu 14 grader. Jag föredrar ju vinter och kyla men kan ändå tycka det är lite skönt en dag som denna. Några fler grader får det bli men sen blir det för varmt. Några bilder på balkongen kommer sen när möblemanget är på plats, blommor är det lite för tidigt för än eftersom det är minusgrader här på natten.

På tal om vår så börjar det nog bli dags att skrota vintertemat på bloggen också, måste bara ta lite nya fotografier.

›› 35/100 #blogg100

Skärtorsdag

När man lägger sig i badet och sen tycker att vattnet börjar bli kallt. Kanske inte så konstigt när jag visst råkade ligga där i två timmar och 40 minuter. Jag fastnade i en bok. Så det här med att jag tog ett bad för att bli varm gick i stöpet, var kall när jag väl kom upp. Min balkong håller på att fixas inför våren och sommaren, idag la jag trall och sen började jag sätta upp det (förbaskade) nätet som jag fick av en jobbarkompis innan jag flyttade hit. Eller nätet, jag bråkade med stängerna som ska fästa nätet i. Efter lite googlande så har jag dock bestämt mig för att fästa nätet i stängerna på ett annat sätt än vad jag först hade tänkt, tror att det fungerar bättre.

Annars har jag inte gjort så mycket denna skärtorsdag, hade tänkt diska men gör det i morgon istället. Hade tänkt gå på spinning men skippade även det. Har pratat med min syster angående de senaste sakerna som hänt i min udda familj, men vill inte gå in på det här just nu. Kanske skriver om det någon annan gång…

Nej, boken drar så jag kryper nog ner i min lilla säng nu. Glad Påsk!

›› 33/100 #blogg100

 

Jag har inget liv

Jag brukar skämtsamt säga att jag inte har något liv så jag kan [insätt valfri sysselsättning som andra inte tycker de har tid till]. Men vad menar jag med det och varför säger jag det? För visst är det så att jag har ett liv, de har ju faktiskt de allra flesta även om man kanske bara fyller livet med att ligga hemma i sängen eller titta på teve hela dagen. Bara man lever så har man ju ett liv. Men jag säger alltså att jag inte har något liv. Och på vissa sätt så är det ju så, jag har inte det liv som man på något sätt förväntas ha i min ålder, det vill säga barn, familj, ett socialt sammanhang och hela det köret. Hade jag fått välja så hade det kanske sett annorlunda ut, men nu får man inte alltid välja och ibland blir inte livet som man hade tänkt sig och också även föreställt sig.

Visst har jag ett liv, det har jag ju. Men mitt liv består av andra saker och lite dystert kan man säga att mitt liv består av att jobba, äta, träna och sova. Det låter ju oerhört tråkigt, för att inte säga tragiskt. Jag har ingen familj (om man då inte räknar in syster, bror och så vidare), jag har inga barn, jag har ingen livspartner. Jag har mig själv (och två katter). Ja, jag vet, nu låter det tragiskt igen men det var inte dit jag skulle komma för jag tycker inte mitt liv är tragiskt. Måhända lite tråkigt, ibland också lite ensamt. (Som ikväll.) Aldrig blir det så tydligt att man inte har något ”liv” som när man blir kvar lite längre på jobbet än vad man behöver för att prata med en kollega, bara för att man vet att det enda som väntar på en är en tom lägenhet. Lite mer tydligt blir det sedan när du åker och handlar och du trängs som ensam person i allas tvåsamhet, när du ser de få sakerna i din kundkorg och jämför med andras överfyllda kundvagnar. Sen åker du till gymmet, där du står ensam på crosstrainern och funderar över vad folk som har ett liv gör en fredagskväll som denna.

Åter till ”jag har inget liv så jag kan…”. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mitt liv genom att säga de orden? För det är ju faktiskt det jag gör, genom att säga så förmedlar jag att mitt liv, så som det har blivit, är mindre värt än andras. Kanske inte uppenbart för andra och det har inte varit uppenbart för mig, men är det inte så att jag har sett mitt liv som mindre värt för att jag är ensam / för att jag är barnlös. Jo, men visst är det så, att jag har sett mitt liv om ett andrahands (eller tredje-/fjärdehands) alternativ för att det inte blev som jag hade tänkt och helst av allt hade velat. Ett alternativ som aldrig har haft samma värde som det åtråvärda och även ouppnåeliga livet.

Okej, mitt liv blev inte som jag hade tänkt det, men det är rackarns så bra ändå. Jag behöver inte gå hungrig, jag är frisk, jag har ett jobb som jag trivs med och ett hem som jag trivs i. Jag kan oftast köpa de saker jag vill och om inte jag kan det så har jag möjlighet att spara till det. Jag kan göra vad jag vill och när jag vill. Mitt liv är inte mer eller mindre värt än andras. Så. Därför ett löfte till mig själv.

Jag ska sluta säga: ”jag har inget liv så jag kan…”

(Nu skulle man kunna tro att jag suttit här hemma och tittat för djupt ner i glaset och sedan blivit lite filosofisk. Så är dock inte fallet, det enda mitt glas har varit fyllt med denna fredagskväll är gudarnas dryck Pepsi Max – min första Pepsi Max för veckan.)

›› 27/100 #blogg100