Självklart tittar jag på programmet (och likaså Drömmen om ett barn på Tv3) och jag har mycket åsikter om det som jag inte orkar gå in på nu. Men en sak vill jag i alla fall skriva, jag blir fruktansvärt provocerad av kvinnan som redan har sex barn och som nu åkt till Riga för att göra embryotransfer. Och visst, det är hennes embryon och hennes rätt, men jag blir ändå provocerad. Och mer tänker jag inte skriva om det utan nu ska jag se istället se ett avsnitt av Den som dräper.
Kategori: om barnlösheten
Allt annat än det jag borde
Obligatorisk seminarium nummer 2 pågår just nu, började i morse vid 08 och håller på till i morgon kl 18. Och jag har inte gjort ett enda inlägg, dels för att det är så himla tråkigt så att jag har svårt att motivera mig till det och dels för att jag faktiskt inte vet vad jag ska skriva. Ingen aning what so ever, och det känns ju bra. Eller inte.
Jag har istället roat mig med att sova länge för att sedan gå upp och surfa hejdlöst på helt ointressanta saker och dessutom spela lite HotShot på Facebook. Till sist lyckades jag ta mig in i duschen där jag sedan förfasade mig över den stora mängd hår jag tappar, kommer snart inte ha något kvar. Och det är så klart de förbannade hormonerna som gör det, de där förbannade hormonerna som frisläpps varje timme från en liten j*kla plastbit jag har i mig.
Nu när jag ändå är inne på den lilla plastbiten så kan jag ju lika gärna ge en lite uppdatering över vad som har hänt på den fronten, eländet alltså. Senaste gången jag skrev något om det var på dag 111 och det hann ticka upp till dag 144 innan jag slutade blöda. Slog mitt gamla rekord på 68 med alldeles för mycket, men när man har en djup ovilja i sig att gå till gyn eftersom man var där alldeles för många gånger under de tunga åren så tar det tid innan man väl tar upp telefonen och ringer och bokar en tid. Kommer inte ihåg vilken dag jag var på när jag till insåg att minipiller inte skulle få mig att sluta blöda, i alla fall ringde jag och tänkte få dem att försöka skriva ut ett recept på Primolut-Nor som jag ätit många gånger förut och som alltid får mig att sluta blöda. Men riktigt så lätt var det ju inte eftersom den doktor jag besökt senast hade slutat, trött jag blir på hattifnattdoktorer både privat och på jobbet. Så jag var tvungen att komma in på ett återbesök för att ”diskutera min behandling”.
Och vilken diskussion det visade sig bli, ”antingen så äter du p-piller, vilket du säger att du inte mår bra av och därför inte kan rekommendera. Eller så får du en hormonspiral. Några andra behandlingsalternativ har vi inte.” Jaha, det var bara att välja mellan pest eller kolera. P-piller vill jag verkligen inte äta igen eftersom det verkligen får mig att må dåligt, humöret blir uselt och jobbiga känslor om barnlösheten är ständigt närvarande. Hormonspiral testade jag en gång 2009 då jag blödde ut den inom två månader och en sådan ville jag heller inte ha igen. Men så blev det, efter en 10-dagars kur Primolut-Nor under vilken jag blödde hela tiden, något som jag inte brukar göra, så kom det några dagar då jag blödde rejält och hade mensvärken från helvetet. Sen var det dags att stoppa in plastbiten, något som gick smidigare än förra gången. Så nu sitter den där, känner av lite värk ibland vilket får mig att fundera på om den är på väg ut genom livmorderväggen (som den gjort hos min syster en gång). Humöret har hållit sig stabilt eftersom hormonerna inte kommer lika mycket ut i blodbanan när det administreras lokalt.
Men jag vill inte ha den där, jag vill verkligen inte. Så är det bara. Jag. Vill. Inte. Men sitter där gör den och nu kan jag bara hoppas att den inte far ut av sig själv denna gång utan den stannar tills den dag då jag bestämmer mig för att den ska ut.
Blev långt det där. Och jag som skulle plugga. Hoppsan. Kanske bäst att ge sig på frågorna. Ska bara…
[Edit] Nu när jag tänker efter, och tittar efter, så har jag ju faktiskt skrivit om den eländiga plastbiten och gynbesöket.Rättvist?
Varför är det så lätt för vissa när andra kämpar men aldrig lyckas?
Samma visa som vanligt
Åter igen har jag suttit gråtandes på Gynmottagningen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Som vanligt en stor mängd tårar. För som vanligt så lyssnar det inte på mig. Vad spelar det för roll att jag vet att jag inte äter p-piller för den preventiva effekten utan för att få stopp på mina blödningar, jag vet det men vill ändå inte äta dem. För mig är det en ständig påminnelse om att jag inte kan få barn, jag vet att jag inte ska tänka så och de kan de säga åt mig hur många gånger som helst, jag tänker/känner så ändå. För att inte nämna hur mitt humör blir av hormonerna, så har det alltid varit.
Hur som helst, dagens doktor gick med på att jag ska äta PrimolutNor i tio dagar. Ser verkligen fram emot att bli hormonhäxa igen, fördelen är att jag inte blöder under de dagar jag äter dem. Åh så jag längtar efter det så här den 107:e dagen med blödningar. Sen kommer jag givetvis blöda och då vill doktorn att jag ska stoppa in en jäkla hormonspiral igen. En likadan som den jag blödde ut efter en månad 2009. Jag vill inte, sa jag och får till svar att det är antingen det eller p-piller eftersom någon annan behandlingsplan har vi inte för dig. Jag vill inte, jag vill inte ha någon jäkla spiral som är ett helvete att sätta in (gjorde förbaskat ont förra gången) och som jag kanske blöder ut igen bara några veckor senare. Men, som doktorn säger, hormonerna administreras lokalt och går inte lika mycket ut i blodet som med perorala läkemedel… Men jag vill ändå inte.
Och jag känner bara att jag inte orkar längre. Jag orkar inte.
Mitt monster har vaknat
Mitt monster har vaknat. Hon brukar ligga slumrande lång inne i min hjärna men det senaste året har hon långsamt börjat vakna till liv, nu är hon vaken och har brytit sig ur sin bur. Hon får sin näring av blodet som konstant rinner ur mig och medicinen jag tvingas äta trots att den inte hjälper. Hon är högljudd, skriker inom mig. Ingen hör förutom jag. Hon är ledsen, förtvivlad och förbannat trött på att finnas till. Avundsamheten finns där, hon ser allt, hör allt. Hånar mig, tycker jag är värdelös, att det är rätt åt mig.
Mitt monster har vaknat. Hon heter Barnlöshet. Ofrivillig Barnlöshet. Jag önskar jag var stark nog att låsa in henne igen.
Men jag orkar inte.