Nytt projekt påbörjat idag och jag kommer behöva pepp och stöd för att klara av det. Vad det är för projekt? Det kommer jag berätta så småningom, men nu (med risk för att vara tjatig) ska jag gå och lägga mig. Det ingår också, att försöka få bättre sovvanor för att försöka sova bättre på nätterna.
Kategori: om vardagen
Den slappa dagen blev tvätt- och städdag
Är fortfarande fånigt nöjd efter gårdagens prestation, men orkar inte skriva om loppet (och de tre andra) idag. Så nöjd att jag ännu inte har lyckats lägga undan medaljen, den hänger nu på toadörrens handtag. Har roat mig med att städa och tvätta idag, nu blir det lite slappande i soffan innan den nybäddade sängen ska få besök.
På grund av din alkoholism
Det fanns många stunder då du var en usel pappa. På grund av din alkoholism.
Det fanns många stunder då jag var en usel dotter. På grund av din alkoholism.
Förlåt. Din förlåtelse kan jag aldrig få, men jag tror du hade bett om förlåtelse om du du kunnat.
Är hemma, städar. Något jag brukar göra när jag inte mår bra och just nu är jag i slutet av en kur av Primolut-Nor och med de hormonerna i kroppen mår jag sällan bra. Många tankar som kommer upp till ytan, som så många gånger sedan min födelsedag så tänker jag på pappa. Kan liksom inte låta bli, går i genom i tankarna många jobbiga stunder från min uppväxt (de vill säga de jag minns) och även jobbiga stunder från senare i livet. Bearbetar. Så många gånger jag varit förbannad, så många gånger jag varit förtvivlad och så många gånger jag önskat att jag haft andra föräldrar. Förlåt pappa, men så var det.
Men jag vet en sak, jag saknar dig. Förlåt pappa för att jag ibland var en sådan usel dotter.
Och annars då?
Just nu, hur är det just nu. Jo, det blev svart igen. Hopplöst. Längtar efter semestern som nu bara är några pass bort, kunna strunta i allt, inte behöva föreställa sig. Inte behöva vara glad för att det är vad alla förväntar sig av en. Är det hormonerna som pratar eller är det något annat? Det är nog en kombination för tillfället, hormonerna som alltid spökar och något annat som min hjärna inte kan släppa. Hormonerna hjälper med största sannolikhet till att göra det svarta ännu mer svart och tårarna fler. Igår grät jag mig själv till sömns vilket resulterade i att jag gått med en envis huvudvärk hela dagen. Och till sömns förresten, sov alldeles för oroligt och var vaken alldeles för många gånger för att jag skulle vara pigg när klockan ringde klockan fem. Sen flöt jobbet på och dagen gick som tur var snabbt, men inte ens att jag var mer på några snitt gjorde humöret bättre (något de i vanliga fall gör).
Så annars då, just nu – mörker. Måtte de vända snart.
Lite av det ena och lite av det andra, eller allt i en enda röra
Och vad menar jag egentligen med en sådan rubrik? Kanske inget, kanske allt…och så blev jag lika flummig här också. Som vanligt olika tankar som far runt i huvudet, kanske skrivs de ner här huller om buller. Sen dagen idag, som inte har varit någon höjdare – men de kan de kanske inte heller alltid vara, men låt mig berätta att det blir inte lättare när man äter de förhatliga Primolut-Nor. Det blir ibland så tydligt för mig att känslorna inte alltid är mina utan kommer av de extra hormonerna. Och mina egna känslor blir förstärkta, både de bra och de dåliga. Humörsvängningar deluxe. Hemmadagar, som denna, gör det inte så mycket eftersom det bara är jag som blir lidande av dem. När jag jobbar eller av annan anledning befinner mig bland folk är det värre. Men men…jag blöder ju inte konstant i alla fall. Måste komma ihåg det de där dagarna som är extra jobbiga.
För övrigt kliar mina sår på händer och knän så jag håller på att bli galen! I natt vaknade jag två gånger att jag kliade och rev på det ena såret, hade sårskorpor under alla mina (korta) fingernaglar.
Härom dagen funderade jag på resor och sparande, fast jag visste ju egentligen att det aldrig skulle bli tal om någon lyxig resa (hur mycket jag än skulle vilja det vissa stunder). Nu har jag varit så där galet förnuftig och flyttat merparten till ett sparkonto med bättre ränta, här ska det förräntas och jag ska bli en ”rik” arvtagerska. Nå väl, rik blir jag inte, men det ska sparas och i slutändan kommer det förmodligen bli handpenning till någon ny lägenhet. Tror pappa flinar lite åt det, var han nu råkar befinna sig, jag är ju hans hoppjerka till dotter. Ständigt dessa flyttar, han hade slutat förvånas. Tror han skulle vara nöjd med det valet av hur jag valt att använda mig av mitt arv. Eller, jag hoppas det i alla fall.
Och där kom stressklådan som ett brev på posten, den som kommer ibland när jag blir ledsen, stressad eller nervös. Bort med den tack.
Annars då? Jodå, tack, bara bra. Eller inte. Kryper på väggarna här hemma. Haft feber i början av veckan och således varit hemma från jobbet. Precis som jag behöver ensamtid (då jag gärna inte gör så mycket) för att orka med livet så behöver jag aktiviteter och social samvaro av något slag för att inte bli rastlös…denna rastlöshet har tyvärr tendens till att leda till apati då jag verkligen inte orkar göra något alls. Lagom är bäst. Av det mesta.
Men nej, slutpladdrat för stunden. Sängen kallar. Eller den borde göra det i alla fall.