Min fot, ja vad ska man säga. Jag har mer eller mindre bestämt att det inte blir något marathon för mig och den tanken är jobbig och gör mig riktigt ledsen. Berättade det för en jobbarkompis igår och jag höll på att börja gråta. Och alla säger till mig att det finns en mening med allt, att det kommer fler lopp och så vidare. Men det är ingen tröst, jag hade ju riktat in mig på det här loppet och tränat för det sedan i december. Nej, trist är vad det är.
Skrev igår om att jag misstänker en stressfraktur i foten, hade ett lugnt pass på jobbet igår och roade mig med att låta en av mina jobbarkompisar agera fot(o)modell och visa vilket ben jag menar. 🙂
›› 65/100 #blogg100