Jag tror jag har n\u00e4mnt det tidigare, att ensamheten blev mer p\u00e5taglig efter pappa dog. Men egentligen, \u00e4r det n\u00e5gon skillnad? Jag var lika ensam n\u00e4r jag vaknade den 14:e december, p\u00e5 min f\u00f6delsedag, som n\u00e4r jag gick och la mig p\u00e5 natten vid 3-tiden den 15:e december – den enda skillnaden var att han var d\u00f6d.<\/p>\n
Trots detta blev den efter hans d\u00f6d s\u00e5 mycket mer tydlig, den d\u00e4r ensamheten. Jag hade inte mycket till familj innan, ungef\u00e4r lika lite som nu. Men \u00e4nd\u00e5, den d\u00e4r ensamheten.<\/p>\n
Det jobbigaste med att att bli singel igen, att l\u00e4mna missarnas husse, det var att f\u00f6rlora hans familj. Hans f\u00f6r\u00e4ldrar och hans syster med familj. Under den tiden som vi var tillsammans tr\u00e4ffade jag s\u00e4kert hans f\u00f6r\u00e4ldrar mer \u00e4n vad jag tr\u00e4ffade min pappa under 5-10 \u00e5r. S\u00e5 det blev tomt n\u00e4r \u00e4ven de f\u00f6rsvann, jag saknar dem. Och det g\u00f6r fortfarande ont n\u00e4r jag vet att de alla tr\u00e4ffas, f\u00f6r f\u00f6rut var jag en del av det. Det \u00e4r jag inte nu. Av f\u00f6rklarliga sk\u00e4l visserligen, men det hindrar inte saknaden och ensamheten.<\/p>\n
Den d\u00e4r ensamheten… Ensamheten som jag ibland tycker om, som jag ibland hatar. Sj\u00e4lvvald ensamhet \u00e4r en sak, p\u00e5tvingad ensamhet \u00e4r en annan.<\/p>\n
Nr 63 av #blogg100.<\/em><\/p>\nDela:<\/h3>