Barnl\u00f6sheten. Den g\u00f6r ont idag. Och jag hatar att den fortfarande efter s\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r kan tynga ner mig s\u00e5, ligga s\u00e5 tung \u00f6ver mina axlar att jag knappt orkar resa mig upp. Jag hatar att den fortfarande kan f\u00e5 mig att gr\u00e5ta. Vill inte ha dessa t\u00e5rar som rinner ner f\u00f6r mina kinder. Vill kunna vara glad, vill kunna sl\u00e4ppa dessa k\u00e4nslor, vill m\u00e5 bra. Men det g\u00f6r jag inte. Jag g\u00f6r inte det, och jag hatar det.<\/p>\n
P\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt har barnl\u00f6sheten blivit symbolen p\u00e5 allt misslyckat i mitt liv, kronan p\u00e5 toppen. Alla sv\u00e5righeter jag upplevde under min uppv\u00e4xt, r\u00e5nen n\u00e4r jag jobbade p\u00e5 ICA, mitt misslyckade \u00e4ktenskap, misshandeln… Och sen, barnl\u00f6sheten, alla misslyckade hormonbehandlingar, inseminationer och provr\u00f6rsbefruktningar. Den j\u00e4vla barnl\u00f6sheten som jag har mina underbara <\/em>hormoner att tacka f\u00f6r.<\/p>\n F\u00f6r saken \u00e4r ju den, jag vill fortfarande. Jag vill ju ha barn. Hatar att jag inte kan sl\u00e4ppa den l\u00e4ngtan, den \u00e4ter p\u00e5 mig, den sparkar p\u00e5 mig n\u00e4r jag redan ligger ner, den h\u00e5nar mig, skrattar \u00e5t mig.<\/p>\n Och de s\u00e4ger att jag \u00e4r stark. Stark som har orkat med allt. S\u00e5 varf\u00f6r k\u00e4nner\u00a0 mig d\u00e5 s\u00e5 liten och svag? Varf\u00f6r vill jag d\u00e5 bara krypa ihop i fosterst\u00e4llning och skita i allt?<\/p>\nDela:<\/h3>