Sitter p\u00e5 Arlanda, v\u00e4ntar p\u00e5 att planet ska ta mig ner mot Gran Canaria. Ensam. Men jag k\u00e4nner mig inte ensam, eller jo, men ingen p\u00e5tvingad ensamhet. Den \u00e4r sj\u00e4lvvald denna g\u00e5ng, ska njuta av min egen ensamhet. Men visst, jag skulle kunna h\u00e4vda att det inte finns n\u00e5gon som jag kunde ha \u00e5kt med och det \u00e4r delvis sant. <\/p>\n
En sak \u00f6nskar jag dock kunde vara annorlunda. Kan inte sluta t\u00e4nka p\u00e5 jobbet efter g\u00e5rdagens info fr\u00e5n akuten, att de inte sl\u00e4pper mig tidigare pga sk\u00f6terskebristen. Mina tankar dras st\u00e4ndigt tillbaka till akuten och det f\u00e5r mig att vilja gr\u00e5ta hysteriskt, men det f\u00e5r jag inte f\u00f6r vad hj\u00e4lper det. Och hur skulle de se ut, storgr\u00e5tande p\u00e5 Arlanda, p\u00e5 v\u00e4g p\u00e5 semester. <\/p>\n
En liten underlig k\u00e4nsla att sitta h\u00e4r sj\u00e4lv bland alla familjer och par, ingen oangen\u00e4m k\u00e4nsla dock. Ger mig tid att t\u00e4nka bara p\u00e5 mig sj\u00e4lv, och iaktta andra, inte en helt tr\u00e5kig syssels\u00e4ttning de inte. Visst, jag hade g\u00e4rna haft P<\/strong> med mig, tro inget annat. Det hade varit helt otroligt och fantastiskt underbart. Men det h\u00e4r \u00e4r min resa, min tid. V\u00e5r tid kommer, eller f\u00f6r att inte dra olycka \u00f6ver oss, jag hoppas det i alla fall. Jag kan inte med ord beskriva hur han f\u00e5r mig att k\u00e4nna, mitt hj\u00e4rta tar sm\u00e5 gl\u00e4djeskutt n\u00e4r jag t\u00e4nker p\u00e5 honom. Och denna underbara k\u00e4nsla, pirret\/fj\u00e4rilarna – jag \u00e4lskar den. Underbart \u00e4r det i alla fall och jag trodde inte jag skulle k\u00e4nna s\u00e5 igen. Samtidigt s\u00e5 g\u00e5r det inte att j\u00e4mf\u00f6ra med n\u00e5got annat jag upplevt och k\u00e4nt, det h\u00e4r \u00e4r n\u00e5got nytt. <\/p>\n Dags att g\u00e5 p\u00e5 toa en sista g\u00e5ng. St\u00e4nga av min iPhone och stoppa ner den i v\u00e4skan. Ses sen. <\/p>\nDela:<\/h3>