Jag duger inte!

Jag duger inte! Så känner jag så ofta, men jag vet att det inte är sant. Att ingen tycker om mig, är ofta en tanke som ofta dyker upp. Och självklart vet jag att inte heller det är sant. Men ändå, ständigt detta tvivel. Man kan ju fråga sig varför jag fortfarande trycker ner mig själv på detta vis, men att fråga sig själv det hindrar mig inte från att fortsätta att göra det. När jag, som idag, får höra från två olika arbetskamrater att det tycker om att jobba med mig och tycker om mig så tror jag dem inte. För varför skulle det göra det….egentligen borde jag tänka varför skulle de inte göra det.

Idag har jag varit ut och ätit med 18 andra från jobbet, vi firade av en som ska sluta hos oss (och som fyllde 40 år för inte så länge sedan). Mycket trevligt och god mat, en lyckad kväll helt enkelt. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag inte hör dit och att jag inte passar in. Inget konstigt med det, så tänker jag i alla sammanhang. Men varför gör jag det och varför är det så svårt att sluta tänka så?

Ja ja, orkar inte tänka på det nu. Kan bara konstatera att det var mycket skönt att komma hem till ensamheten igen.

›› 21/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: