Ett nytt tillskott hemma hos mig. Sitter på sovrumsväggen. Men tyvärr fick den mig inte att sova bra idag, har sovit oroligt, vaknat gånger flera och snurrat in mig hur många varv som helst i täcket vilket nästan gav mig panik.

Men nu går jag och lägger mig istället. Trött efter att ha varit ute i solen hela dagen.

Så, så var det med den saken, men det finns alltid en omtenta. Har varken huvud eller kropp med mig idag, humöret är inte på topp och har så inte varit på flera dagar men jag orkar inte gå in på det nu utan det får bli efter tentan någon gång. Men angående kroppen kan jag säga så här, kronisk hosta (man kan nog kalla den det eftersom jag har hostat i dryga sex år) och störtflod går inte ihop. Kan milt sagt säga att jag är jäkligt less på mina hormoner (som också har krånglat sen urminnes tider, läs över 15 år) just nu.

Och jag vet, det ser ut som f*n här nu men det orkar jag inte bry mig om.

När klockan var lite efter 18 så hade jag inte kommit utanför dörren så när missarnas fd husse ringde och frågade om jag hade lista att följa med till MediaMarkt så gjorde jag det. Men humöret blev inte mycket bättre av lite teknikgluttande. Kom därifrån med ett skal till min mobil och en HDMI-kabel i alla fall.

Tog ett när nu på kvällen men inte heller det hjälpte eftersom det avslutades med ett rejält anfall av hosta. Suck, nu börjar jag nästan gå med på att ett doktorsbesök borde inplaneras. Har ju bara hostat i sex (!) års tid. Äh vadå, lite hosta dör man inte av…

Som ytterligare ett tecken på att jag inte är på humör är att jag la mig redan halv tolv…är visserligen vaken nu en timme senare men det hör inte hit.

Och jag vet, jag håller handen urfånigt.

Jag  jobbade helgen som var och jag tror jag var missnöjd större delen av tiden. Det kändes som jag missade alldeles för mycket kul och jag kände mig utanför, och är det något som jag verkligen ogillar så är det just det, att känna sig utanför.

Missnöjet över det stundande helgjobbet började redan på fredagen när jag var och handlade. De flesta var glada över att helgen äntligen var här och handlade hem en massa gott till ”fredagsmyset”. Men inte jag,  jag köpte turkisk yoghurt att ha med till jobbet och såg inte alls fram emot att spendera över 30 timmar på jobbet.

På lördagen disputerade min vän L och jag hade gärna varit där även om vår kontakt det senaste året har varit närmast obefintlig. Men, disputationen var redan kl 10 och efter att ha spenderat hela natten på jobbet så kände jag att det var lika bra att ligga i sängen och sova vid den tidpunkten.

Och på kvällen var det dags för fest, det var missarnas fd husse som firades eftersom han fyller 40 år (idag faktiskt, om man ska vara noggrann). Jag var dit en stund innan det var dags att gå till jobbet. Och hur kul var det, ”hej och hej då”. Vissa kanske tycker det är konstigt att jag var där, med tanke på att vi inte är tillsammans längre och har inte varit på flera år. Men det tycker inte jag, vi är vänner och det är något vi borde ha varit hela tiden och inget mer än så. Hur som helst, var några där som jag inte träffat tidigare (kursare från hans studietid) och hur förklarar man egentligen hur man känner missarnas fd husse? ”Hej, exflickvän” låter ju lite dumt. Fast det var så jag blev presenterad men med tillägget ”numera kompis”.

I helgen har även P´s syster med familj varit upp och jag hade gärna träffat dem jag också… Men inte. Jobb, jobb, jobb. *suck* Och när väl jag är ledig då händer det inget kul alls, var på urdåligt humör ett tag igår på grund av det men bestämde mig sen för att njuta av att jag i alla fall var ledig.

Idag har jag städat och tvättat, måste ju passa på när jag är ledig och hemma. Ikväll ska jag till missarnas fd husse och äta middag tillsammans med honom och U, vi tyckte inte han skulle behöva sitta ensam på sin födelsedag så vi passar på att bli bjudna på lite viltkött.

Skönt att vara ledig men jag saknar min underbara P, känner mig halv utan honom. <3

…men nu måste jag hoppa in i duschen.

För övrigt händer det inte mycket i mitt liv just nu. Är inne i nattperiod (som visserligen snart är över, bara två nätter kvar) och förutom att jobba så tittar jag på OS. Satt här och grät när Kalla tog sitt guld, inte alls lika många tårar när Ferry vann sitt. I natt tittade jag på curling och herrarnas korta program i konståkning (njöt verkligen av Stéphane Lambiel och Yevgeny Plushenkos program).

…och så äter jag, och äter och äter. Bara onyttigheter. Måste sluta med det också.

Nu duschen. Ska på ljusparty hemma hos en jobbarkompis ikväll, sen är blir det nattjobb.

Det var ett tag sedan jag skrev något och det har berott på att jag åter igen har fallit ner i ett hål. Lustigt att det alltid är så, när allt egentligen är bra och jag borde bra så kommer det där hålet och jag faller handlöst mot botten. Visst, denna gång har hormonerna en del med saken att göra men jag tror inte de kan ta hela skulden. Och som vanligt när mitt humör är i botten så äter jag, och äter, och äter. Känner mig numera rund som en boll och jag MÅSTE verkligen sluta använda mat på detta sätt. Jag vet ju att det inte hjälper.

Hur som helst, jag har bestämt mig för att börja kravla mig uppåt igen. Ta nya tag med både det ena och det andra. Bland annat bloggen. Jag har ordnat ett nytt bildbehandlingsprogram så när jag väl har bekantat mig med det så kommer det snart komma lite fotografier här snart igen.

Nu lite tv innan det är dags för sängen. Hostan tar verkligen på krafterna.

Vakade av i morse och det var otroligt skönt att få gå och lägga sig. Hade inte tänkt sova så länge men jag sov visst till tio över fyra (förutom några minuters vaken tid vid elva då telefonen väckte mig). Efter det så har humöret var si så där, och att jag dessutom har lite ont i huvudet gör inte saken bättre. Det jobbigaste är att jag känner mig ensam och skulle gärna ha den där varma farmen att kunna kura ihop i. Men men…

Ganska dåligt med bilder den senaste tiden och det beror på att jag har problem med mitt Paint Shop Pro, men jag jobbar på att försöka få det åtgärdat (och sliter mitt hår under tiden).

Kanske lite LEGO Star Wars sen…

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…