Det var den här ångesten jag hade väntat mig när olyckskorpen flög över mitt huvud på Gran Canaria. Jag visste att jag inte borde ha åkt. Nu får jag betala för det.

Men nu, sova. Försöka glömma alla bekymmer för ett par timmar. Men då kommer saknaden istället. Saknaden som gör fysiskt ont. Blir så besviken på mig själv när jag skriver ledsna dm till honom, men jag kan inte få ur mig något bra och glatt just nu. Av samma anledning skrivs det heller inga mail längre. Vill inte förstöra, men det känns som det är precis det jag gör. F*n vad jag saknar honom!

”Nu är jag din, och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.”

Fyra veckor idag, fortfarande lika glad, fortfarande lika lycklig. <3

Hur som helst, min osäkerhet har alltid varit närvarande och jag kommer inte ihåg livet innan den blev min följeslagare. Min osäkerhet säger till mig att jag inte duger, att jag inte är något att ha, att jag är värdelös – så har det alltid varit. Från tidiga skolåren, då jag var reservkompisen som bara dög om ordinarie ”bästisen” var upptagen på annat håll, till de sista åren i skolan då jag visserligen hade kompisar men ändå alltid kände mig utanför.

Tro mig, jag vet att jag duger och jag vet att jag inte är värdelös, men när jag mår dåligt då kommer den gamla vanan fram och inom mig ljuder orden ”jag är inget att ha, jag är inget att ha…”.

Osäkerheten visar sig också på andra sätt, ett är att jag har svårt att säga vad jag vill göra, vad jag tycker osv. För varför skulle någon vilja göra det jag vill, höra vad jag tycker?

Ofta förstör osäkerheten, sätter käppar i hjulen. Så lätt går bra saker sönder för att jag blir osäker…

Men det är slut med det nu. Hör du det, osäkerhet, jag tänker inte längre ha dig som ständig följeslagare. Gå!

Lyckades faktiskt ta mig till jobbet idag utan att bryta ihop. Som tur var så stötte jag inte på så många arbetskamrater, slapp få frågor. Mötet med gruppchef gick också bra. Hon vill inte att jag glömmer bort den den möjligheten att jag kan stå kvar som anställd på akuten och få arbetsträna någon annanstans. Hmm, vet inte jag det, lockar mig inte alls.

Intervjun gick även den bra men jag tror ändå inte att jag får jobbet, en känsla jag har bara. Det känns som de tycker att jag är överkvalificerad för jobbet och dessutom begär för mycket lön. Men jag vill ju inte få lägre lön än vad jag har nu när jag i och med byte till ren nattjänst blir av med min rotationsersättning på 1500 per månad. Ja ja, jag får se hur det blir.

Men nu ska jag inte tänka på annat än att jag snart får kramas med P. <3

Varför tårar? En anledning var ”taggig” personal och patienter. Inte så konstigt att patienterna var det med tanke på att de redan hade väntat hur länge som helst på att få träffa doktor när jag började mitt pass. En annan orsak var att det gick så himla långsamt och att jag hade många patienter (17-22 st) hela natten. Men den största anledningen till att tårarna kom var mina jäkla hormoner. Känner mig helt upp och ner och jag hatar det!!

Men en sak är säker, det är pinsamt att ha patienter som kommit vid 23-tiden och som ännu inte har träffat läkare när jag går hem vid 7:30!!

Nu ligger jag i sängen och ska sova, struntade i att äta frukost som jag i vanliga fall gör. Hoppas att vakna på bättre humör.

Bara en natt kvar…

Senaste gången jag öppnade blocket var för cirka fem år sedan, då skrev jag några rader. Så även denna gång. Vem vet när det blir nästa gång. Dags att gömma undan det igen. Klickbara bilder….som oftast.

…när man kommer på att eftersom man haft linserna i även bemödat sig att sminka sig innan man gick till jobbet. Trött och gnällig är man då man med fler ljudliga suckar börjar tvätta av sig sminket.

…när man kommer på att man får sova mindre än 5 timmar eftersom man jobbar dag. Tänker tyst att i morgon blir det glasögon. Men vad jobbigt det är…

…när man kommer på att man i morgon kommer jobba med en söt doktor i lämplig ålder som man kunde tänka sig att umgås privat med. Trött och gnälligt tänker man att det är väll lika bra att försöka se så bra ut som det bara går.

…när man kommer på att den söta doktorn i lämplig ålder precis gått och skaffat sig en flickvän.

För att förtränga hur jobbigt allt är får man väl tänka på alla de tusenlappar som kommer att försvinna vid morgondagens besök på Ikea, för DET är åtminstone inte jobbigt.

Nu sova.