Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.

Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.

Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).

Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.

Avhandligen visar att män mår sämre av ofrivillig barnlöshet än vad som framkommit i tidigare studier. Att även män mår dåligt av ofrivillig barnlöshet är en självklarhet för mig eftersom jag själv sett det på nära håll. I vår omgivning var det inte så, de såg inte att exmannen också led. De gjorde det mesta för att ”skona” mig från ämnen som kunde vara känsliga, men ingen tog hänsyn till hur han mådde och kände. Vi ville båda ha barn, vi led båda lika mycket av alla misslyckanden. Vi grät lika många tårar, jag på utsidan och han på insidan.

Huruvida han såg barn som att ”nå toppen av berget” kan jag inte svara på eftersom vi till sist aldrig pratade om våra känslor med varandra. Jag visste att han bara mådde sämre av att se mig ledsen så därför höll jag inne allt, och han gjorde samma sak. Till sist levde vi två separata liv där våra enda gemensamma bindningspunkter var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn. Jag kunde inte leva så, jag ville inte leva så.

Vi hade behövt prata mer om våra känslor, dels med varandra och dels med någon utomstående. På vår klinik fanns en kurator som man själv kunde boka tid till om man ville, det var ingen självklarhet att man gjorde det. Vi gjorde det inte, jag kunde inte lyfta upp luren och ringa till henne för att boka tid. Jag ringde flera samtal i månaden för att boka tid för kroppsliga undersökningar, men jag kunde inte boka tid hos henne. Jag tycker det borde vara en obligatorisk del i behandlingen, inte något frivilligt eftersom jag tror många kan bli hjälpta av att få prata med någon utomstående.

Avhandlingen visar att den ofrivilliga barnlösheten för kvinnor är en känsla av livssorg. Jag kan inte annat än att hålla med. För mig är det en sorg som alltid finns där, nu för att många i omgivningen är i det stadium i livet då de antingen får barn eller redan har små barn. Sen för att de senare kommer att få barnbarn. Det får aldrig jag…

Tragiskt nog är infertiliteten en del av min identitet, jag ser mig själv som ofrivilligt barnlös trots att det är över fem år sedan jag levde i en relation då jag aktivt försökte bli gravid. När jag våren 2008 insåg att jag var oplanerat spontant gravid så hade jag svårt att förstå det. Jag? Gravid? Jag var ju ofrivilligt barnlös! Tyvärr slutade det i missfall…

Som jag skrev tidigare, detta är ett ämne som berör mig. Barnlösheten är en del av mig och kommer nog alltid vara, men den är inte det enda jag är – jag är SÅ mycket mer!

Jag ska bli moster, igen. Yngsta styvsystern ska ha barn, helst nu om du frågar henne eftersom hon har gått över 12 dagar. Samtidigt som jag är glad för hennes skull så lockar det fram lite sorg hos mig, kan inte komma ifrån den vilket gör mig ledsen. Vill kunna vara enbart glad, inte känna sorgen lura där i bakgrunden. Men den kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig ifrån den och jag har lärt mig att leva med den. Måste bara bli bättre att hålla den instängd…

Tårar har lockats fram av bra saker idag också, men de tänker jag inte skriva något om just nu. I stället ska jag sova några timmar och minnas det leende jag såg i hans ansikte när han såg mig via Skype igår. =)

Eländet är på väg eftersom jag precis avslutat min 10-dagars kur med Primolut-Nor, kanske därför jag idag har funderat lite mer på vad jag ska göra med allt det där. Har inga fler uttag på receptet så jag måste till doktor nästa gång det krånglar, något som jag verkligen inte ser fram emot och jag hoppas så att det dröjer till långt in på hösten. Vill ha mer tid på mig att fatta beslutet, fortsätta med Primolut-Nor som jag mår peck av eller återgå till p-piller som gör att jag inte går ner i vikt? Jag är rädd för att p-piller ständigt ska påminna mig om att det egentligen är helt onödigt att jag äter dem, jag kan ju inte bli med barn ändå. Sådana tankar har funnits förr. Samtidigt så finns det ett litet hopp att jag faktiskt ska ägglossa en gång den dag jag slutar med dem, precis som jag gjorde förra gången. Och tänk om jag/vi åter igen prickar just rätt dag och tänk om jag skulle lyckas bli gravid spontant ännu en gång.

Och sen kommer rädslan, tänk om det slutar på precis samma sätt som förra gången?

Jäkla skitkropp, vad jag blir less på dig! Varför, varför kan du inte fungera som du ska? Varför ska du vara en sån stor bidragande faktor till all sorg och tårar?

Ignorera, ignorera, ignorera. Tänk på alla roliga saker som händer i ditt liv nu, ta dagen som den kommer. Jag vill sväva på mitt rosa moln och bara tänka på bra saker och hur bra jag mår för tillfället. Mår bra och kommer må ännu bättre när eländet är över, hoppas att det inte blir så många dagar. Ska ignorera det lilla mörka moln som alltid finns där och försöker få mig dyster igen, bara mitt rosa moln duger, så är det bara.

Anledning 1: I augusti är det 20 år sedan min mor kastade ut mig. 20 år sedan hon sa att hon aldrig ville se mig mer, att hon från och med då klippte av alla band. Sedan dess har jag träffat henne 1 gång och det var inte frivilligt utan under tvång. Under 20 år har jag ”lärt” mig att leva utan henne, vant mig vid att hon inte finns i mitt liv. Har jag saknat henne? Svar nej. Det jag har saknat är en mamma som var som en mamma ska vara, hur nu det är. Inte en mamma som som anser att man är ett misstag som aldrig borde ha blivit fött. Inte en mamma som säger att man inte behöver henne trots att hon var den tillflyktsort jag behövde på helgerna när man far var full.

Anledning 2: Jag är ofrivilligt barnlös, chansen är minimal att jag en dag blir mor själv. Men, säger alla, det kanske fungerar med nästa du träffar. Och visst, de kanske har rätt, men som jag skrev ovan så är chansen minimal. Även om jag träffar någon som faktiskt är villigt att ge sig in i IVF-svängen med mig. Och orkar jag ge mig in i den igen? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville det, men samtidigt så är jag så rädd att det ska gå som förra gången…vet inte om jag orkar med alla tårar, alla misslyckade försök, alla hormoner och läkarbesök.

Jag har varit ledsen idag, jag har tröstätit och efter det mått ännu sämre.Hängde på kanten till ett av mina gamla hål och höll mig fast för glatta livet, vägrade att falla mot botten. Men dagen slutar ändå med att jag mår bra och det kan jag tacka mina underbara twänner för. Tack för att ni finns! <3

Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.

Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.

Hade en dröm i början av veckan, ingen mardröm men ändå obehaglig. Drömde om något sorts släktkalas, bara närmaste familjen tror jag, dvs syskon med familjer, far och styvmor. Min bror sitter så klart och häver ur sig pekpinnar hur jag och storasyster ska leva våra liv för att inte han ska hamna i dålig dager (detta är något han inte bara gör i drömmer utan även i verkliga livet). Min syster och jag har båda havererade äktenskap bakom oss och min bror, som själv aldrig gift sig men varit tillsammans med samma i år och dar, säger att det är själva äktenskapet som varit misstaget. Hade vi aldrig gift oss hade allt varit bra, menade han. Jag hävdade att något sådant ska han inte uttala sig om eftersom han inte vet ett dugg om mig och mitt liv och den enda gången han faktiskt träffade min exman var på själva bröllopet (säger något om vilken bra kontakt jag har med min bror, eller hur). Jag påpekade att det faktiskt var den ofrivilliga barnlösheten som var boven i dramat. Och då. En person som sitter bredvid mig säger: men det blev ju bebisar. Och under tiden hon säger det förändras hennes ansikte och det inte bara förändras det växer och växer. Samtidigt som hon upprepar om och om igen, men det blev ju bebisar, det blev ju bebisar, det blev ju bebisar. Då vaknar jag. Det var länge sedan jag grät, men då kom tårarna. Personen hon förändrades till var min mor. Eller min så kallade mor som jag brukar säga. Jag anser att hon frånsa sig titeln ”mor/mamma” den dag hon kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer…

Så veckan började med denna underbara dröm. Jippi liksom. Sen är det mina jäkla hormoner som krånglar och jag blir bara så trött, är eländet på gång eller är det inte. Ena dagen blöder jag, andra dagen gör jag det inte. Och snart kommer väl störtblödningarna igång också. För hur många veckor då? Nä, jag orkar inte! ”Have a happy period”, som de säger i Alwaysreklamen. ”Bara kroppens sätt att visa att den fungerar som den ska”. Ha, snarare motsatsen. Du fungerar inte som du ska, du kan inte få barn, du är värdelös, du är INGET att ha. Varje gång eländet sätter igång påminner det mig om att jag inte fungerar, att jag aldrig kan få barn. Och nej, det kommer inte att helt plötsligt att fungera bara för att jag träffar någon annan, en kommentar jag ofta får. Det var/är MIG det är fel på, det är jag som knappt inte har någon fungerande ägglossning, det var/är jag som har hormoner som är helt fucked up. Men, säger då någon då, du blev ju gravid, spontant dessutom. Jo, visst. Och hur slutade det? Missfall. Även det ett tecken på att jag är värdelös, inget att ha. Mitt lilla pyre som när jag testade positivt bestämde sig för att jag inte skulle bli mamma, att missarnas fd husse inte skulle bli pappa. Mitt lilla pyre som när jag/vi var på inskrivning, och när VUL:et gjordes, redan hade varit dött i flera veckor, men min kropp förstod inte det.

Så jo, jag blev gravid spontant. Men kommer jag bli det igen? Troligtvis inte. Man kan liksom inte bli gravid om man inte ägglossar… Skitkropp.

Det är en skitvecka helt enkelt. Det enda positiva är att jag har ett jobb som jag trivs så otroligt bra med. Och trots att det är upprörda röster där och många som slutar, så tycker jag om att gå dit, jag tycker om mina underbara arbetskamrater.

Inte bara barnlösheten är nära, utan även ensamheten. Känner mig ensam.

Och nej, jag skriver inte detta för att få höra att jag inte är värdelös, för det vet jag egentligen att jag inte är. Men ibland känns det bara så i alla fall…

Och varför känns den så jobbig just nu? Är det för att jag vill ha en anledning till att få tröstäta? För på det stora hela mår jag bra nu. Jag trivs med livet, även om jag kanske inte trivs med ensamheten varje dag. Har en gravid jobbarkompis och idag hörde jag henne prata om hur jobbigt och tråkigt det är att vara gravid (hon har varit det några gånger innan), hon slutar med att säga att hon egentligen inte borde känna så eftersom det är så många som skulle vilja befinna sig i hennes skor. Och då kom den där dumma tanken över mig, den som oftast kommer och som gör mig lite nere. Den tanken om att jag aldrig kommer att få uppleva en graviditet.

Säger inte detta till någon. Vill inte bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Vill att andra ska kunna prata fritt när jag är i närheten, vill inte att de tar ”hänsyn” och undviker vissa samtalsämnen för att ”skona” mig.

Så jag äter. Minus ett kilo denna vecka, skulle inte tro det. Får vara glad om vågen visar minus.

Men hur ont det än har gjort så har jag velat veta, jag har inte velat bli ”skonad” från nyheten för att jag inte skulle bli ledsen, jag har inte velat bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Låt mig få veta och sen själv få bestämma hur delaktig jag vill vara.

Det var dags för So you think you can dance idag, favoritnumret för kvällen blev Kayla och Kuponos (bra låt också förresten):

Skulle vara kul att kunna dansa, men, ja, hmmm, inte kan jag det. Bra att jag har mina knän att skylla på. Fast det skulle vara bra kul att gå någon danskurs, faktiskt, typ bugg eller nåt, salsa kanske.

Annars då, humöret? Det kommer, det går åt rätt väg, men eländet hjälper inte till. Eländet har inte riktigt börjat men jag känner i kroppen att det är på gång, de flesta tecknen finns redan. Inte bara de ”fysiska” tecknen utan även de ”psykiska”, som ett brev på posten är barnlösheten närmare. Såg en söt flicka och hennes pappa på bussen hem från jobbet. Hon var trött och satt och försökte hålla sig vaken, med inte så bra resultat så hon somnade mot hans axel. Blev alldeles tårögd. Kommer aldrig uppleva något liknande. Och idag gjorde det ont, bara tanken, det kommer aldrig att ske.

Mer eller mindre har jag accepterat att jag faktiskt skulle vilja ge mig in i IVF-svängen igen, men det är ju bara det, man måste vara två. Jag är ensam. Samtidigt så finns rädslan där inom mig, minnena av hur det var och hur det slutade. All sorg och smärta. Alla tårar. Jäkla hormoner!

Ibland tänker min hjärna drastiska tankar, som att ta bort allt, livmoder, äggstockar, äggledare, allt. Men jag är för ung, säger de, jag är fortfarande fertil, så de vill inte. Fertil, jo visst, det var ju liksom det. I och med mina hormonproblem ligger jag i riskzonen för cancer, skulle minimera dem genom att ta bort allt… Men som sagt, det är bara ibland jag tänker så, det är ju ett rätt drastiskt ingrepp.

Hade tänkt lägga in lite kort på misselissarna men mitt Paint Shop krånglar och jag orkar inte göra något åt det just nu. I stället blir det nu sängen, sova är vad jag behöver göra.