Jag kom ut och sprang mitt pass idag, trots att både kropp och huvud skrek i protest.
Kroppen: Men vad gör du människa, varför tar du på dig löparkläderna?! Har du redan glömt att du stått på tre operationer idag och bara suttit ner på din lunch? Känner du inte hur trött jag är?! Va?
Huvudet: Vad gör du?! Missade du att det var full snöstorm när du gick hem från jobbet? Tänk så mycket skönare det blir att hoppa i myskläderna än att ge sig ut i ovädret och springa. Gör det istället, det är mycket bättre!
Men jag vann över både kropp och huvud, så vem som egentligen tog beslutet är ju svårt att säga. Ut kom jag hur som helst. Nej, det blev inte det planerade passet med lugn uppvärmningsjogg i två kilometer, följt av fyra kilometer ”snabbdistans” och sen en sista kilometer nedjogg. Istället blev det två lyktstolpar gång, två lyktstolpar snabbare jogg hela vägen för kroppen hade ju rätt, den var inte riktigt i form för att springa (åtminstone inte det planerade passet). Men vet du, det gör inget. Jag sprang/gick ändå sju kilometer och det, mina vänner, är mer än vad jag hade gjort om jag hade hoppat i mina myskläder och satt mig i fåtöljen med de trötta benen på en fotpall. 🙂
›› 26/100 #blogg100